En Stockholmsbro går av mitt i. Rosenbad sprängs i bitar. Militär-helikoptrar kraschlandar på svenska landsbygden. Redan trailern visar att ”Den blomstertid nu kommer” inte liknar andra svenska filmer. Ambitiösa actionscener och fler specialeffekter än ”Matrix” eller ”Stjärnornas krig” – här blir det åka av! Men filmen överraskar på mer än ett sätt. Det är också ett drama som hugger i hjärtat och sakta vrider om kniven. En långfilmsdebut att bli starkt imponerad av.
Historien börjar i december 2005. En julafton då tonårige Alex (Christoffer Nordenrot) familj ska splittras och hans värld blir aldrig densamma igen. Hans hemliga kärlek Anna (Lisa Henni) har just flyttat från stan, och mamma har fått nog av pappas bittra gliringar. Hon sticker, och kort därefter flyr även Alex från det kvävande småstadshemmet.
Den actionsugne tittaren får hålla ut – tillbakablickarna är långa men fyller sitt syfte. Filmskaparna förstår vikten av att etablera sina hjältar och deras dilemman, för att vi ska skapa band till dem och bry oss om hur det går sen.
Tio år har passerat. Midsommar närmar sig. Alex har blivit en framgångsrik musiker i storstan, men något saknas i hans liv. Kontakten med föräldrarna och barndomskärleken är obefintlig. Men inget får folk att minnas sina nära och kära som när det mest otänkbara inträffar. Sverige drabbas av två terrorattacker tätt inpå varann, och Alex förstår att något är väldigt fel. På tv-nyheterna ryktas det om IS. Konspirations-teoretikerna ropar ”Ryssen kommer!” När elen slås ut och telefonnätet dör spelar inget annat roll, då gäller bara att samla ihop familjer och söka skydd.
De sex grabbarna som utgör filmkollektivet Crazy Pictures regisserar, producerar och skriver manus tillsammans. De har tidigare tagit Youtube med storm med ambitiösa, satiriska och ofta tänkvärda sketcher och kortfilmer. I långfilmsdebuten finns knappt någon humor, bara nattsvart ödesmättad stämning och nagelbitande spänning.
Filmskaparna från Norrköping lyckas bevisa att vårt lilla land kan mäta sig med Hollywood när det kommer till spektakulära katastroffilmer. De gör det med riktigt osvenska ambitioner, men storyn är alltid fast förankrad i ett samhälle vi känner igen. Vi ser tanterna som fikar på landet, och de ensamma männen i sina stugor. Vi ser midsommarfesten som störs av rikslarmet. Vi ser egoismen och ilskan hos de som fått plats i skyddsrummen och de som blev utanför. Man kan se det som något slags oväntat giftermål mellan ”Korparna” och ”Cloverfield” – en stark emotionell resa som skildras medan omvärlden drabbats av kaos och panik.
Crazy Pictures-gänget har onekligen sett mycket film i sina dagar, och man anar blinkningar till allt från ”Die Hard” till ”Independence Day”. Halvvägs i filmen, när skiten träffar fläkten på riktigt, blir det actionpackat och riktigt spännande. Den dramatiska musiken, skapad av Gustaf Spetz, tillåts ta utrymme och håller publiken i hand under den vilda resan.
Något nytt har exploderat på den mörka och dystra svenska filmhimlen. Hollywood lär snart knacka på dörren, men jag hoppas att Crazy Pictures har modet, och resurserna, att fortsätta skapa spännande projekt på hemmaplan. De behövs här.