Det ringer på dörren. Affärsmannen Adrian Doria (Mario Casas) öppnar och in stiger stjärnadvokaten Virginia Goodman (Ana Wagener). Hon sätter sig ner mitt emot honom och sätter igång sitt tidtagarur. Tiden är knapp. Åklagaren sägs ha vaskat fram ett nytt vittne så nu är det hög tid att berätta sanningen. Hur hamnade han i ett hotellrum tillsammans med en död kvinna? Och vem begick brottet om det inte var han?
”Den osynlige gästen” av den spanske regissören Oriol Paulo kan bäst beskrivas som en hyllning till de senaste 20 årens mest minnesvärda manusskruvar. Vad som börjar som ett ganska ordinärt mysterium på temat ”det slutna rummet” (hotellrummet var såklart låst inifrån och fönsterhandtagen bortplockade) vecklas snart ut i ett hejdlöst återblicksbonanza av bisarra sammanträffanden, lösa indicier, falska spår och lögner.
Adrian Dorias berättelse är lika spektakulär som full av hål, vilket inte minst påpekas av proffset Virginia Goodman som snart börjar lägga fram sina egna teorier om vad som ledde fram till den där ödesmättade kvällen. ”Det här är ett pussel” och ”sanningen finns i detaljerna” är ord som yttras gång på gång för att jag inte ska få för mig att jag tittar på en dussindeckare av den typ som filmen i sina värsta stunder ger sken av att vara.
Som tittare förstår jag snabbt att det inte bara handlar om en utomäktenskaplig kärleksaffär, utan också om en tragisk olycka, sörjande föräldrar, utpressning och gud vet vad. Samtidigt lär jag mig att inte ta någonting för givet och för varje gång filmen klipper tillbaka till scener jag redan sett för att säga ”Haha! Den här detaljen missade du!” eller ”Haha! Såhär gick det inte alls till, för det som hände var … det här!” känns det lite svårare att engagera sig i den berättelse som faktiskt finns där, under alla lager av narrativ akrobatik.
Jag har inget emot greppet med en opålitlig berättarröst, men om en filmskapare ska få friskriva sig från ansvar för allt från endimensionella karaktärer till användandet av slitna klichéer med ett ”det var kanske så hen upplevde situationen, blink blink” ser jag gärna att det görs med lite mer finess.
Därmed inte sagt att ”Den osynlige gästen” inte lyckas imponera med sin påhittighet. Även om den hinner ta så många oväntade vändningar att den börjar nosa på parodigenren (vid de största och mest dramatiska avslöjandena är det nästan så att skämskudden kommer fram) är jag hela tiden nyfiken på hur det kommer att sluta. Jag önskar bara att jag hade varit det för att jag hade känt någonting för karaktärerna och berättelsen – och inte för att jag väntar på nästa trolleritrick.