Major Mira än en cyborg, en robot med mänsklig hjärna. Hennes förra kropp blev förstörd i en olyckshändelse, men själen och medvetandet räddades. Hon är nu designad för att slåss och döda och är det perfekta vapnet i kriget mot terrorismen i ett inte alltför avlägset framtida högteknologiskt samhälle, där inget längre är helt naturligt. Major ingår i ett team som har i uppdrag att förhindra onda kriminella krafter från att få inflytelse och makt. Under ett sådant uppdrag snubblar hon på kunskap om sitt eget ursprung.
Det är en otroligt dyster och deprimerande värld vi får kliva in i, samtidigt som ändå de neonfärgade hologramprydda miljöerna är väldigt snygga rent visuellt.
”Ghost in the Shell” är en mycket våldsam film, men våldet är även det vackert, som dans närmast. Det blir kanske något upprepande efter ett tag, men jag kan trots det inte riktigt se mig mätt på de perfekt koreograferade slagsmålen, ofta filmade i slowmotion med passande musik i bakgrunden. Tyvärr tappar jag lite av mitt intresse för resten av storyn som känns väl tunn efter en stunds inledande förvirring hos undertecknad.
Manuset följer onekligen en ganska klassisk mall och dramaturgin är väldigt straight forward, men jag hade önskat lite mer djup mellan raderna och i karaktärerna, som nu inte riktigt blir något annat än platta delar av ett annars färgsprakande futuristiskt pussel.
Regissören Rupert Sanders (senast aktuell med ”Snow White and the Huntsman”) har trots allt i och med ”Ghost in the Shell” gjort en hyfsat bra och underhållande actionrulle.
Det är dessutom välspelat och både Scarlett Johansson som Major Mira och danske Pilou Asbaek som hennes närmaste kollega Batou känns trovärdiga i sina roller. Just Johanssons småhesa, lätt monotona tal, liksom hennes svalt undersköna anletsdrag och apatiska blick passar perfekt som yta till en inte helt äkta människa. Dock är själva karaktären liksom de övriga, rätt intetsägande och även om jag vill känna med henne gör jag inte riktigt det. Det är dock inte Johanssons fel, utan snarare manusets, som alltså brister just på det planet.
Jag har inte sett det japanska originalet än, men känner inte att jag behöver göra det heller. Detta står stabilt på egna ben och det är så en remake enligt mig ska fungera.
”Ghost in the Shell” är en absolut sevärd och nästintill tekniskt fulländad film, men den saknar en hel del av den där själen som filmens robotar springer omkring utan, och i brist på den blir det inte bättre än såhär.