I början av ”Sagan om Konungens Återkomst” möter vi två hober. Inget ovanligt med det kanske, men det är inte Frodo och Sam jag talar om. Hoberna, som heter Smeagol och Deagol (den förstnämnde spelad nu ”på riktigt” av Andy Serkis), är ute och fiskar en vacker dag då något oväntat händer. Ena faller i vattnet och hittar Ringen. Resten är historia. Vi ser hur Ringen får kontroll över Smeagol redan från första början, och hur han med åren sakta förvandlas till den varelse vi mötte i förra filmen – Gollum.
Saruman är inlåst i sitt torn i översvämmade Isengård, och vaktas at Lavskägge när Gandalf kommer för att hämta upp Merry och Pippin. I Edoras är stämningen dämpad och känslorna blandade. Folk firar segern över Sarumans arméer, men samtidigt vet man vilket pris denna seger hade. Och snart väntar en ny, större strid, då självaste Saurons anhängare är på väg mot staden Minas Tirith. Staden vars ledare Denethor tappat förståndet (faktiskt helt utan Ringens inblandning) och som utan hjälp utifrån aldrig klarar av att stå emot anfallet.
Inte alltför långt därifrån är Frodo, Sam och Gollum på väg mot Mordor där det ondskefulla Ögat vaktar allt och alla. Sam misstänker att Gollum planerar att mörda dem båda för att återigen få tilbaka sin ”älsskade”, men Frodo tror honom inte. Stämningen mellan de två vännerna blir alltmer orolig, och ska man in och slåss mot jättespindeln Honmonstret behöver man minsann all hjälp man kan få!
Peter Jackson har sparat det bästa till sist. ”Sagan om Konungens Återkomst” är klart den bästa av de tre ”Ringen”-filmerna. En mycket större film än de två första, på alla plan. Tempot är högre och den är mer intensiv, men även mer känslosam. Slaget vid Helms klyfta känns som en oskyldig liten catfight i jämförelse med Minas Tirith, där fienden tagit både katapulter, olifanter och ondsinta jättar till sin hjälp. Det dånar och skär i öronen av stenblockens träffar och nazgulernas skrik. Denna film har förstört alla episka filmer för mig för all framtid. Samtidigt får till och med en karl som jag (hmm…) svårt att hålla tårarna tillbaka i bland annat vissa av slutscenerna.
Istället för att nån ilsken Tolkien-fan ska skicka yrkesmördare efter mig vill jag nu varna känsliga läsare: filmen har sina små fel och brister, vilka de är har jag listat här nedan. Strunta bara i detta och gå till nästa stycke! Ok? Då så. 1) Det känns som att större delen av filmen består av slag av olika… slag. 2) Dataanimeringarna är inte alltid perfekta, speciellt de dödas armé känns som ett hastjobb… 3) …och alla dessa bluescreens! Varför? När man har hela Nya Zeeland utanför studiodörren? 4) Avslutningen känns alldeles för utdragen, flera gånger tänkte man ”Är det slut nu? Nähä… men nu då?”.
Låt det nu inte på något sätt avskräcka Dig. Det här är en omtumlande och effektfylld bioupplevelse som bara förstärks ytterligare av alla underbara skådisar. Ian McKellen och Miranda Otto lyfts fram mer än tidigare och får visa upp sina talanger som actionhjältar. Tyvärr får vi inte se så mycket av Arwen eller Galadriel nu heller, men Merry, Pippin och Faramir har fått desto större och viktigare roller. Legolas är lika tuff som vanligt, Samwise the Brave får tillfälle att visa sig värdig sitt namn, och Gimli får som i ”Sagan om de Två Tornen” tillföra filmen humor.
”Sagan om Konungens Återkomst” är bland det största jag har sett på vita duken. Tio år senare har den, och givetvis hela den maffiga trilogin, en given plats i min filmsamling. Men bioupplevelsen den där vintern 2003 har få filmer kunnat mäta sig med sedan dess.