”Vaiana” är en klassisk äventyrssaga med många av Disneys, vid det här laget, välkända ingredienser. I denna version har vi en ung, stark tjej som inte vill leva det liv som föräldrarna utstakat åt henne, utan vill finna sin egen väg, trots de risker och faror det innebär.
Titelfiguren (med röst av hawaiianska nykomligen Auli’i Cravalho) växer upp på en ö i Polynesien och redan som barn dras hon till det böljande blå, som hon verkar ha en speciell relation till. Farmodern är den enda som förstår henne, medan resten av öborna är rädda för det mäktiga havet bortom revet. Den gamla krutdurken till kvinna är även den som känner till den uråldriga förbannelsen som vilar över trakten – en berättelse hon gärna skrämmer barnen med. Men Vaiana blir mest fascinerad.
Som tonåring är det dags för Vaiana att ta över efter pappan och axla manteln som hövding, men det blir snart tydligt att en helt annan uppgift väntar på henne – att lyfta förbannelsen och rädda den värld hon känner till och folket som bor där. Uppgiften leder henne till halvguden, Maui (Dwayne Johnson), som är orsak till förbannelsen och tillsammans tar de sig an ”det stora blå” och alla utmaningar som möter dem.
En snabb titt bland de senaste årtiondena av Disneyfilmer avslöjar att det inte direkt råder någon brist på tuffa prinsessor – tjejer som vägrar vara söta och snälla och göra det som förväntas av dem. Det är ju bra förstås! Men leder onekligen till en känsla av att vi ”sett det förut”.
Det som framför allt är uppfriskande med ”Vaiana” är den totala avsaknaden av kärleksintresse. Det som driver Vaiana och det som till slut får henne att klara av uppdraget har ingenting med någon trånande längtan efter en man att göra. Är det någon relation som går lite djupare så är det snarare den mellan tonåringen och hennes farmor, som verkar vara hennes själsfrände.
En stor del av filmen utspelas dock mellan Vaiana och Maui, där den senare snarare är en komisk karaktär, i en relation där de två måste komma över sin initiala irritation över den andra och inse att de båda har något att lära sig. Närmast påminner han om Kronk från ”Kejsarens nya stil”, en inte alltför smart typ som hamnat på fel sida av gränsen mellan det goda och onda, men som egentligen har ett hjärta av guld.
Annars är ”Vaiana” mer avskalad vad gäller roliga biroller. Den alltid närvarande följeslagaren till hjältinnan utgörs här av tuppen Heihei, och även om han kan anses passa beskrivningen ”komisk” är hans repliker är minst sagt begränsade. Annars är det‚ vid sidan av Maui, farmor Tala och krabban Shiny (med röst av ”Flight of the Conchords” Jermaine Clement) som får en att le.
Med tanke på att tekniken går framåt kommer det kanske inte som någon överraskning att även Disneys animationer bara blir mer och mer bedårande. ”Vaiana” är inget undantag och det är helt klart en film som gör sig bra på stora duken där miljöer och färger kommer till sin rätt – både som 3D och som vanlig bioupplevelse.
Musiken är skriven av Lin-Manuel Miranda, ett väldigt hett namn i USA just nu med utsålda succémusikalen ”Hamilton” på sin meritlista. ”How Far I’ll Go” gissar jag att vi kommer att få höra tills öronen blöder, likt ”Let It Go” från ”Frozen”. Själv har jag svårt att bli exalterad över den här typen av tuggummipop, men sångerna har helt klart sin plats i filmer som denna, och varianterna med mer etno-inslag från Stilla Havsområdet är rätt klämmiga ändå.
Blandningen av äventyr och magi med storslagna miljöer – vissa inslag för tankarna till en slags ”Sagan om Ringen”-light – är en kombination som Disney gör allra bäst. Vissa bitar kan nog vara lite skrämmande för de allra minsta, men annars är ”Vaiana” det perfekta bioäventyret som kommer att uppskattas av hela familjen så här i vintermörkret.