Recension: Annabelle (2014)

Det var längesen jag blev så rädd

Det är inte den mest originella historia om demonbesatta föremål som jag har sett och emellanåt känns helheten för polerad och tillrättalagd. Men samtidigt är filmen från början till slut fasansfullt underhållande och när väl Annabelle skräms så gör hon det minst sagt med besked.

Publicerad:

Detta är alltså berättelsen om Annabelle, den onda storögda dockan med elakt leende som vi med skräckblandad förtjusning blev bekanta med i den suggestivt rysliga ”The Conjuring”. Liksom den är också ”Annabelle” en rätt traditionell rysare, som kanske inte hänför med sin dramaturgi så mycket som den ändå tar varje tillfälle i akt att skrämma upp åskådarna rejält.

Det är slutet av 1960-talet när vi får lära känna ett ungt par, Mia och John, som väntar sitt första barn. De bor i ett trevligt och tryggt villaområde någonstans i Kalifornien och går i kyrkan på söndagarna. En dag får Mia en present av sin man, det är en stor grotesk porslinsdocka som kompletterar hennes redan rätt anskrämliga samling av stirrande minifigurer. Hon blir givetvis glad och med tanke på hennes intresse får hon väl vara det. Även om en annan instinktivt känner – KASTA genast BORT eller BRÄNN helst upp det uppenbart illvilliga fanskapet NU!


Kort efter att den nya ”familjemedlemmen” flyttat in börjar så plötsligt en rad oförklarliga saker att ske i det tidigare lugna och rofyllda hemmet.

Manuset är relativt platt och ganska tunt på både karaktärer och smarta repliker. Också tempot är lite sävligt till en början. Men rädslan efter att ondskan i form av dockan flyttat in är lika lätt att relatera till som den är väl skildrad, vilket också ger ett välkommet driv till historien. Sedan är det ju faktiskt inte dialogerna som i slutändan är det bärande i en berättelse som denna, utan snarare är det vad som sker emellan de skrivna raderna som är av betydelse. Att det är förutsägbart på sina håll är heller egentligen inte ett stort problem, framförallt inte med tanke på hur filmen faktiskt flera gånger i de otäckare partierna lyckas vända på förväntningarna och till och med nästan överraska oss i publiken.


Det är överlag väldigt välspelat och man känner omedelbart med utsatta Mia (spelad av en övertygande och fantastiskt närvarande Annabelle (!) Wallis) som först är ensam, gravid och sängliggande och sedan ensam med sitt spädbarn, samtidigt som kusligheterna radar upp sig i hörnen i det hem som en gång var hennes trygghet. 

”Annabelle” är en visuellt mycket snygg film, i vilken dova pasteller à la sextiotal varvas med källarmörker och skrämmande skuggor på ett ytterst effektivt sätt. Kameraåkningarna är smidiga och tagningarna långa och ingående, liksom vinklarna intressanta och lagom annorlunda, fastän egentligen inte så ovanliga för genren.

Det mesta överhuvudtaget må vara gjort redan innan och slutet är tyvärr en aning stereotypt och därför lite problematiskt. Men faktum är att det var länge sedan jag blev så här rädd av en film. Visst, det är lätt att skrämmas med snabba klipp och högt ljud, framförallt kanske nerviga mig då jag dessutom är dokumenterat mörkrädd och lättskärrad. Men ändå… som jag hoppade till medan nackhåren reste sig. Jag satt och ryckte i min biofåtölj gång på gång som om jag fick upprepade elstötar genom kroppen. 


En bra skräckfilms huvudsakliga uppgift är att skrämma sin publik, vilket ”Annabelle” onekligen också lyckas göra, varför jag utan större tvekan förlåter eventuella övriga brister.

”Annabelle” har biopremiär 17 oktober.

Läs mera