Det finns svåröverträffade mästare när det kommer till thrillers och mordmysterier. Agatha Christie och Alfred Hitchcocks avtryck på genren går inte att förneka. Sen finns de som försöker kopiera de bästa, med mer eller mindre lyckade resultat. ”The Last Jedi”-regissören Rian Johnson vill inte återuppfinna hjulet och kommer kanske inte med så mycket nytt i whodunnit-genren, men han lyckas iallafall påminna oss om varför vi älskar den. Han har studerat sina mästare, lärt sig spelets alla regler och serverar i ”Knives Out” en Cluedo-doftande historia med teatralisk underhållning.
I centrum står patriarken Harlan Thrombeys plötsliga död på hans 85-årsdag. Den stenrike deckarförfattaren hittas med avskuren hals på sitt arbetsrum. Det ser ut som självmord, men när privatdetektiv Benoit Blanc kliver innanför dörren anar han förstås fuffens. Thrombeys enorma herrgård visar sig full av hemligheter, bittra fejder och excentriska släktingar – och alla är snart misstänkta för mord. När familjen dessutom hör att deras miljonarv är hotat, får de spel.
Blanc teamar upp med hemhjälpen Marta, den enda i hushållet som verkar gå att lita på. Som offrets enda vän har hon bra koll på allas hemligheter. Dessutom får Marta kräkanfall så fort hon ska ljuga, vilket gör henne till en pålitlig bundsförvant. Ana de Armas (”Blade Runner 2049”) har en av filmens större roller, och är den mest jordnära i detta skruvade persongalleri.
Filmen tar avstamp i ett whodunnit-mysterium men hittar snart sin egna väg. Rian Johnson får in både humor, thriller, såpaintriger och som en av karaktärerna säger, ”tidernas dummaste biljakt”.
Under tiden spetsar jag öronen för att inte missa en enda giftig replik, och längtar till framför allt nästa scen med Toni Collette och Jamie Lee Curtis som plockar fram sina mest bitchiga sidor. Michael Shannon och Don Johnson briljerar också i små, men väldigt annorlunda roller än vad vi vanligtvis ser dem i. Chris Evans är härlig som rikemans-douche med avsky mot hela släkten. Det är överlag en mördande fin rollista. Heta stjärnskott och populära veteraner trängs i årets mest imponerande ensemble, och alla har onekligen haft kul på jobbet med sina over-the-top-karaktärer.
Daniel Craig har lagt till sig med en svårdefinierad sydstatsdialekt för sin Poirot-inspirerade detektiv, men jag köper det. Det borde inte funka, men det gör det ändå med tanke på att de flesta här har fått instruktioner att spela över å det grövsta. Något som gör hela filmen väldigt campy, men höjer underhållningsfaktorn.
Dramatisk musik och smakfullt foto ramar in filmen som tar sitt hantverk på stort allvar. Det är verkligen en lyxig produktion, och i kombination med nästan parodiska inslag blir detta en njutbar filmupplevelse som inte liknar mycket annat. Samtidigt gör den just det, liknar så många andra bra deckare i samma stuk, att Rian Johnsons deckarhistoria bleknar i jämförelse. Utöver den vassa dialogen saknar jag finessen och twistarna. När han själv ska knyta ihop säcken på sitt mysterium blir upplösningen något förvirrat och hafsig.
Gissningsleken kunde ha varit mer tillfredsställande, men i slutändan är det inte så mycket själva mordmysteriet som är filmens tjusning, utan skådisarna som det så ofta slår gnistor om.