Vi får följa prinsessan Diana en dramatisk julhelg, då hon tar beslutet att lämna sitt äktenskap och sin titel som prinsessa.
”Spencer” börjar väldigt bra. Prinsessan Diana är det svarta fåret i kungafamiljen och anländer försent till jullunchen. Därefter går det bara utför. De obligatoriska middagarna och andra sammankomsterna avlöper varandra. Diana får inte välja sina kläder själv, och var hon än söker en stunds tillflykt, kommer alltid någon efter och påtalar det olämpliga i att dra sig undan. Hon har det jobbigt, är ensam, eländig, konstant jagad och vill helst bara bort. De enda stunderna av glädje är de hon får tillbringa med sönerna William och Harry, men de är få.
Diana är Tingeling fångad i en glaskupa. Därinne lyser hon upp tillvaron för de andra, utan att få något tillbaka själv.
Chilenska regissören Pablo Larrain följer upp sin engelskspråkiga debut ”Jackie” (2016), med en film om en annan ikon, prinsessan Diana. Han handskas hänsynsfullt med materialet, även om det ändå stundvis blir nästan för närgånget. Filmen väjer verkligen inte för något och vi får på obehagligt nära håll uppleva olika aspekter av Dianas ångest. Det var inte ett kul liv hon levde och Steven Knights manus låter oss verkligen se och förstå det. Det blir oerhört intimt på sina håll, men ändå finns där hela tiden viss distans till kvinnan bakom. Detta är inte en biografi av klassiska mått, utan mer ett modernt kammarspel om att krascha och brinna. Det här är en film om uppbrott, om att få nog och återta kontrollen över sitt liv. Det handlar om att slita sig loss och om att till sist välja en annan väg.
Vi känner till historien. Nästan för väl. Och det infinner sig en olustig känsla över att ännu en gång likt en gam gotta sig åt tragedin. Men även om kvinnan i filmen må vara en prinsessa men också en verklig individ, så är egentligen detta en historia om alla, som av olika anledningar är fångade i sina burar. Gyllene eller inte. Genom att tänka så och ta lite avstånd från vem det handlar om, känns upplevelsen inte lika påträngande.
Kristen Stewart är magnifik i rollen som Diana. Hon är lik prinsessan både till utseende, kroppsspråk och röstläge. Hennes uttryck är ofta kontrollerade, och man ser då bara ångesten i de krampaktigt spända fingrarna, den sammanbitna käken och tårfyllda blicken. Andra stunder är hon som ett skadeskjutet djur och sprattlar hysteriskt för sin överlevnad. Det är så oändligt sorgligt och Dianas situation är verkligen ohållbar, och vi förstår att något kommer brista snart.
Det finns vissa gotiska inslag i filmen, som ger ett mytiskt skimmer till filmen. Men då historien i sig är nog så engagerande, känns det andra mest som onödig utfyllnad. Mot slutet blir det dessutom ett par ordentligt tvära kast, och upplösningen som följer känns inte helt trovärdig. Eftersom det som berättas, är baserat på en tragisk verklig historia, hade jag hellre velat ha slutet mer öppet. Filmen tappar en del av sin magi i strävan efter att konformera sig och vissa scener blir då nästan lite parodiska.
”Spencer” är ändå klart sevärd. Detta är utan tvekan en vackert filmad, otroligt välspelad, men också gripande film, om ett öde vi alltför väl känner till. Något fallerar dock på vägen, och efteråt lämnas jag med en groende känsla av bortkastat potential.