Skräck är svårt. Även när det kommer till kusliga saker som dockor. ”Den onda dockan” var banbrytande 1988, inte bara genom att göra Chucky till den ultimata skräckdockan men även när det kom till att genom specialeffekter göra honom levande. Sedan kom en rad usla uppföljare och kopior, som alltid med populär skräck.
Häromåret försökte man återuppliva konceptet med den hyfsade men snabbt glömda ”Conjuring”-ripoffen ”Annabelle”. Inget mästerverk men den vann poäng i att låta Annabelle förbli en docka, alltså stillasittande istället för en mordmaskin i likhet med Chucky. ”The Boy” gör samma sak och lyckas ännu bättre. Om man inte var medveten om det så är en stirrande docka nästan läskigare än en som rör sig.
Lauren Cohan (”The Walking Dead”) spelar amerikanskan Greta som anställs av ett äldre, brittiskt par som barnpassare. Barnet i fråga visar sig dock vara en porslinsdocka vid namn Brahms. I behov av pengar och på flykt undan omständigheter där hemma så spelar Greta med men när paret reser bort och hon lämnas ensam med Brahms får hon veta precis hur levande han är…
Det är alltid uppfriskande med skräck som bygger på mer på stämning och atmosfär än våld och effekter. Det är också en film som i sitt allvar gärna blinkar till klassiska rysare – här finns hemligheter på vinden, omkringsmygande i mörka korridorer, till och med en duschscen. Men Greta blir aldrig något våp utan en mänsklig tjej med skinn på näsan, vilket gör att vi bryr oss och hejar på henne.
Det är ingen djupare, sofistikerad rysare vi talar om. Här finns en och annan klyscha, blinkningarna till andra filmer går ibland över gränsen till stöld och regissören William Brent Bell (”The Devil Inside”) är som tidigare bevisat knappast någon Stanley Kubrick. Men jag kommer ändå på mig själv att sitta som på nålar under större delarna av filmen och även om jag inte skriker mig hes av skräck så lämnar jag salongen med några rejäla kalla kårar.
”The Boy” lär inte tillfredsställa alla blodtörstiga skräckfanatiker. Särskilt upplösningen med sin twist lär inte falla alla i smaken. Men när man får chansen att inte bara se en skräckfilm som kittlar nerverna utan även är ett original om än med vissa referenser till klassiker så är det bara att vara nöjd och kura ihop sig i biofåtöljen. Det är inte varje dag man får se en rysare som inte är en remake, ripoff eller uppföljare – och får en att för all framtid undvika brittiska herrgårdar med kusliga porslinsdockor…