I en intervju nyligen motiverade Howard beslutet att låta filmens simmande antagonist bestå helt och hållet av CGI-effekter genom att hänvisa till biopublikens inbyggda skepsis: Ingen skulle bli övertygad av en fysisk valmodell. Det är ett märkligt resonemang, men med facit i hand är den datoranimerade kaskelotten i ”In The Heart of The Sea” faktiskt mer övertygande än de flesta av sina mänskliga medspelare.
Det rör sig alltså här om den ilskna kaskelott som fick stå som modell till valen i Herman Melvilles romanklassiker ”Moby Dick”. År 1820 sänktes valfångstskeppet Essex under pågående jakt och den överlevande besättningen utelämnades till ett nittio dagar långt skeppsbrott. Detta skedde i verkligheten. I filmen söker Melville upp en av skeppspojkarna – nu en gammal man i Brendan Gleesons skepnad – från Essex för att få ta del av historien, som han hoppas kunna omvandla till litterärt sprängstoff. Gleesons gamla sjöbjörn grymtar och trilskas men redogör strax motvilligt för den ohyggliga upplevelsen. Om han hade låtit bli hade vi blivit besparade mycket styltig dialog och många svajiga skådespelarinsatser.
”In The Heart of The Sea” är närmast överambitiös rent tekniskt, med ett storslaget, sepiadrypande foto och snubbigt påkostade actionsekvenser som för all del är medryckande. När det gäller andra insatser i filmen är det lättare att hålla igen med lovorden. Nästan ingen skådespelare kommer undan med hedern i behåll, och Chris Hemsworth och Cillian Murphys beslut att svälta sig själva till mänskliga skelett för att göra sina skeppsbrutna rollfigurer rättvisa måste i efterhand kännas dyrköpt. Howard skadeskjuter sin hoppfulla box office-skuta ytterligare genom att inte heller i tid ge åskådaren chans att investera känslomässigt i karaktärerna. En scen där fyra utsvultna män i en livbåt drar lott om vem som ska skjuta sig själv och överlämna sitt kadaver åt de andra har ju alla förutsättningar att bli gripande – förutsatt att man som åskådare bryr sig om dem överhuvudtaget.
Det är ett havsdrama med en tjusig yta men utan något djup alls. ”In The Heart of The Sea” sjunker kanske inte som en sten, men den slaknar med seglen och halvförliser i ett lojt guppande långt innan det är dags för Chris Hemsworths barske förstestyrman att spänna blicken i havsmonstret inför slutuppgörelsen.
I det läget har jag börjat hålla på valen. Den verkar vara den enda som har fått personregi.