En man kommer över en uråldrig bok som sägs kunna ge läsaren kraft att styra över nattens drömmar. Han stöter ihop med sitt livs stora kärlek, även hon numera omgift, och lär sig med ett alkoholiserat orakels hjälp att tyda de mystiska tecknen på pergamentsidorna. Sedan inleder mannen och kvinnan en svårdefinierad kärleksaffär. De somnar synkroniserat på samma klockslag och kan därefter tillbringa natten varhelst de önskar – i drömmarnas värld, vill säga.
De rider barbacka på tropiska stränder och äter romantiska middagar i alperna. Dagtid är det hands-off och vardag som vanligt, han jobbar på ett hipsterinfekterat börsbolag och hon driver ett charmigt litet förlag, men när de sover på varsitt håll kan livet tillsammans vara Hollywood-lyckligt så det förslår.
Om premissen låter som ett djärvt försök att korsa ”Inception” med ”Sliding Doors” så ligger tonen närmare 80-talsklassikern ”Big” med Tom Hanks. I alla fall verkar den vilja det. Peter Dalle har gjort en film som är helt renons på cynism, ironi och självdistans. Det är nog en högst medveten ansats som kan vara värd att applådera för sitt mod. ”Tills solen går upp” är fullkomligt ogarderad när den talar om Kärleken och mariga livsval. När det skär sig blir fallet därför ordentligt högt, här finns både ofrivillig komik och replikväxlingar som drar åt naglarna på vita tavlan.
Mikael Persbrandt och Vanna Rosenberg gör vad de kan med sina endimensionella rollfigurer. I biofåtöljen försöker man förgäves något som liknar en glimt i ögat. Men här verkar kontraktet med den som tittar gå ut på att vi helt reservationslöst ska hänge oss åt stora känslor, och det är ristat i sten. Det känns påtvingat och stundtals obehagligt.
”Tills solen går upp” skyggar inte för svärta, naturligtvis finns det ett krux med det välsignade tillstånd som låter huvudpersonerna äta och ha kvar kakan på samma gång. Manuset kan dock inte riktigt bestämma sig för om det ska finnas en diskant av ”Inception” eller ”Yrrol” i själva psalmen, så slutresultatet känns mest förvirrat.
Friskt vågat, så här brukar inte svensk film se ut eller låta, lyckligtvis.