Eddie var den lille glasögonprydde killen som under sin uppväxt på 80-talet drömde om att få delta i ett OS. Han gjorde det mesta hellre än bra varför det dröjde länge innan han till sist hittade sitt livs kall som backhoppare. Detta väldigt mycket för att det faktiskt inte fanns några andra brittiska backhoppare och för att regelverket var ålderdomligt och slappt.
I suputen och den före detta mästaren Bronson Peary hittar Eddie av en slump sin själsfrände som motvilligt går med på att träna honom inför OS i Calgary.
Unge talangen Taron Egerton från bland annat ”Kingsman” är mycket bra som den försigkomne och naive Eddie. Det är svårt att gestalta en redan existerande person, men vi som följde den verklige Eddies äventyr på avstånd, känner mycket väl igen honom och hans ofta distinkta ansiktsuttryck, varför jag inte annat kan än applådera Egertons bedrift. Hugh Jackman spelar Eddies vresige (och för filmen påhittade) tränare Peary och han gör det riktigt övertygande. Vresighet är Jackmans kort i rockärmen och även om detta såklart och med rätta inte når Wolverine-nivå så är det tydligt att han trivs i sin roll. I en liten biroll som backhoppningens dåtida verkliga mästare, finska Matti Nykänen, ser vi svenska Edvin Endre. Han har egentligen inte har så mycket att tillföra men det är kul med lite blågult blod i backen. Något det onekligen varit rätt tunt med genom åren.
Filmen är en aning sentimental och väldigt känslosam, men samtidigt ofta väldigt rolig. Ibland blir dock vissa scener väl dråpliga för mitt tycke och jag hade stundvis velat ha lite mer av ett stillsamt allvar. Ändå är jag ändå glad att man valt att inte göra narr av Eddie, vilket hade varit enkelt, utan att man istället låter hans omgivning locka fram våra skratt, för fastän att Eddie i verkligheten nästan var som en karikatyr av sig själv får han här vara hjälten från början till slut, vilket han absolut också är.
”Eddie the Eagle” är en välspelad, energisk och otroligt härlig feelgoodfilm som värmer ens själ. Det är rappt och roligt berättat och även om vissa effekter haltar och att man känner igen dramaturgin från andra liknande filmer, är detta ett verk som utan tvekan kommer tilltala sin publik.
Underdoghistorier om att lyckas mot alla odds kan åtminstone inte jag få för många av. Hur enkla, ensidiga och sökta de än kan verka vara, finns där något som inspirerar och ingjuter jävlar anamma också i mig. För trots att detta handlar om sport så är det egentligen en film om livet, om att vilja, göra och sedan misslyckas, bara för att enträget försöka om och om igen.
”Det är viktigare att delta än att vinna” lyder ett av de olympiska spelens motto, ett motto som mer än väl sammanfattar Eddie Edwards, den flygande jumbo-örnen. Han kanske inte nådde toppen inom sin gren, men han flög med desto större styrka rakt in i våra hjärtan.