I år är det femtio år sedan Stephen King släppte novellen ”The Boogeyman”. Året därpå kom debutromanen ”Carrie” (1974) och markerade en blodig början på en lång och imponerande bibliografi tillägnad ondskan i alla dess former.
Den extremt produktive skräckförfattaren har sedan dess pumpat ut läskiga historier på löpande band. Hollywood kämpar för att hinna med och filmatisera allt. Likt ett ständigt hungrigt monster livnär sig King på våra innersta rädslor och mardrömmar, ofta med karaktärer som är lätta att relatera till, satta i otänkbara situationer som tvingar dem att konfrontera det okända och övermänskliga.
Och titeln ”The Boogeyman” syftar förstås på spöket under sängen eller monstret i garderoben – en stor källa till mardrömmar hos amerikanska barn, åtminstone om man ska tro film och tv.
Barnen som påstår sig ha sett ”boogeyman” blir förstås aldrig trodda. Men lek med tanken på att det inte är fantasier, att en hemsk varelse faktiskt smyger fram ur mörkret när du sover, och du har en effektiv skräckfilm som hoppas ge många i publiken sömnlösa nätter.
Historien i ”The Boogeyman” (bara löst baserad på King-novellen) kan framstå som både enkel och tunn. Den är samtidigt rätt gripande då den i första hand inte handlar om monster. Egentligen handlar det om sorg, och om hanteringen av svårhanterliga känslor efter en närståendes död. I centrum står två systrar som bara några veckor tidigare förlorade sin mor i en bilolycka. Pappan (Chris Messina) råkar vara psykolog, men står handfallen när det gäller att prata med döttrarna om deras känslor. Sadie och Sawyer har bara varandra att förlita sig på genom en svår tid. Och just då börjar det hända otäcka saker om nätterna…
Regissören Rob Savage (”Host”, 2020) prickar in en krypande otäck atmosfär varje gång en liten flicka eller en tonårstjej rör sig ensam genom det stora och nedsläcka huset för att undersöka en läskig röst eller ett mystiskt ljud. Och det gör de ofta och gärna, för att 1) ingen kommer på tanken att tända lampor, 2) de känner aldrig att de borde hålla ihop trots livshotande situationer, 3) ett tunt manus, som sagt.
Man trampar ofta i välbekanta spår. Liknande rysare gör sig påminda, inte minst David F. Sandbergs ”Lights Out”, ”The Babadook” om en hemsökt unge, och fjolårets ”Smile” som använde övernaturliga förbannelser som en metafor för trauma.
Men även om ”The Boogeyman” inte har något nytt att ge de kräsna skräckfansen, så gör den sitt jobb. Här blir det ruggigt och effektivt så fort mörkret faller på. Kreativt kameraarbete hintar om monster i varje hörn och får publiken att sitta på helspänn.
En annan trevlig överraskning är stjärnskottet Sophie Thatcher (”Yellowjackets”) som bär upp filmen på sina unga axlar. En mindre begåvad aktris hade lätt kunnat spela huvudrollen som en deppig tonårsklyscha, och en mindre lyhörd regissör hade tillåtit det. Men Rob Savage har kusligt bra öga för trovärdiga tonårstjejer, och Thatcher fattar den krävande rollen. Som Sadie träffar hon alltid den rätta balansen mellan sårbar och stark, vilsen och modig, vad scenen än kräver. Lägg namnet på minnet, henne kommer vi få se mycket mer av i framtiden.
Den senaste i raden av Stephen King-filmer lär däremot inte gå till filmhistorien som den bästa, otäckaste eller mest minnesvärda. Men skräckhistorien skrämmer och sorgeskildringen engagerar just tillräckligt för att ingen ska ångra ett biljettköp. Plus: jag tror inte att du kommer möta ett läskigare monster på bio i sommar.