När den roligaste repliken i trailern är: ”För att vara en specialagent är du inte särskilt speciell, va?” så har man givetvis rätt att bli orolig. Men faktum är att denna lättsamma hyllning till spionfilmsgenren passar Guy Ritchies estetik som handen i en sådan där fingerlös skinnhandske som man körde bil med på 60-talet. Steven Soderbergh lär ha nobbat projektet då han tyckte att budgeten var för snålt tilltagen för att göra den karakteristiska 60-talsatmosfären rättvisa, men för Ritchie verkar sjuttiofem miljoner dollar ha räckt ungefär hela vägen. I övrigt inga som helst jämförelser mellan de två regissörerna.
”The Man from U.N.C.L.E.” ligger, precis som tv-serieförlagan, närmre James Bond än Austin Powers i ton och tilltal, men drar sig absolut inte för att portionera ut rågade mått av slapstickhumor och andra fånigheter mellan lönnmorden och biljakterna. Mannen som har varit gift med Madonna klarar den delikata balansen mellan humor och allvar mycket bra.
De genetiska alfaexemplaren Henry Cavill och Armie Hammer visar sig ha perfekt kemi i rollerna som agenter från vardera sidan av järnridån som tvingas arbeta tillsammans för att avstyra en kärnvapenkatastrof. Alicia Vikander gör dem sällskap som en trulig, tysk bilmekaniker. Visserligen behöver hon räddas vid något tillfälle, men överlag tycks hennes rollfigur tacksamt nog vara skriven med moderna genusglasögon på nästippen snarare än sextiotalsbågar. Cavill, Hammer och Vikander utgör en väl sammansatt trio som har ett godkänt komiskt material att jobba med när de munhuggs, flirtas och talar i märkliga accenter. Tanken på att få se dem i eventuella framtida uppföljare är inte obehaglig på något sätt.
Själva storyn är naturligtvis helt utbytbar. Med lite god vilja skulle man kunna säga att Guy Ritchies omständliga men anonyma spionfilmshandling är en kongenial hyllning till agentberättelsens grundformel. Eller så kanske hans största styrka ligger i det visuella. Och i en film av det här slaget handlar det mera om hur än vad. Det hela är oerhört elegant, skådespelarna är tjusiga, tempot är tjusigt, exteriörerna som filmats på plats är bedårande. Inte så pass att det motiverar två timmars speltid, men ändå.
Ritchie verkar ha svårt att slita sig loss från sin leksakslåda och nöjer sig inte förrän vi har fått vad som känns som tre, fyra slut på filmen. Kanske är han orolig över att han inte kommer att få tillfälle att återvända till sin färgglada kalla kriget-värld om publiken trots allt sviker. Jag skulle definitivt unna honom fler besök.