En absurd kärlekshistoria

Jag kan inte fatta att det tog tio år för en ny John Ajvide Lindqvist-filmatisering att nå vita duken. ”Låt den rätte komma in”, en av Sveriges mest uppmärksammade skräckfilmer, borde öppna alla slags dörrar men icke. Hans fantastiska historier, små sagor som petar in element av skräck och fantasy i vår verkliga värld, är som gjorda för att filmas. Det finns nog historier som lämpar sig bättre för det än ”Gräns”, men vi tar vad vi får.

Den här skruvade lilla kärlekshistorien är verkligen inte en film för alla, men definitivt något udda och efterlängtat inom svensk genrefilm.

I ”Gräns” möter vi Tina (en oigenkännlig Eva Melander), tullpolis med ett sjätte sinne. Tina kan lukta sig till människors skam eller rädsla, vilket gör att hon hittar smuggelgods bättre än någon annan. I övrigt håller hon sig undan människor så gott hon kan. De enda hon umgås med, om än inte jättegärna, är sambon Roland (Jörgen Thorsson) och så pappa (Sten Ljunggren) som blir allt mer glömsk. Själv trivs hon bäst i skogen, nära naturen och långt bort från blickar och glåpord.

Tina har lärt sig att leva med sitt udda utseende. Men hon blir överraskad – och kanske attraherad? – när resenären Vore (Eero Milonoff) en dag står framför henne. Han har samma missbildning som Tina, samma luktsinne, och han ser henne på ett sätt som ingen annan. Något djuriskt väcks inom henne. Det blir början på en filmromans som inte liknat mycket annat du sett.

Ibland är det vampyrer, ibland zombies, och ibland andra välbekanta element från skräckens värld som Ajvide Lindqvist väver ihop med en välbekant bild av Sverige. Den här gången lånas det från nordisk mytologi, och ja – det där kräver ju att man bortse från rätt osannolika händelser. Man får gå in med öppet sinne och helt enkelt acceptera vilka regler som gäller just i denna värld.

Men hur mycket de modiga skådespelarna än grymtar bakom sina masker (vilken fantastisk förvandling!) och hur mycket regissören Ali Abbasi än försöker sälja in det otroliga, så balanserar det ofta på gränsen mellan fullkomligt fascinerande och skrattretande absurt. Det finns en skönhet och skörhet i allt det fula. Originellt? Definitivt. Man kan inte slita blicken från bioduken.

Det tar mig ett tag att smälta vad jag just har sett. ”Gräns” är en vacker berättelse om att hitta sin själsfrände, och därigenom sig själv, skildrad på det mest motbjudande sätt.

Det är en häftig resa, om än skakig. Vissa repliker väcker skratt i biosalongen. Man skruvar på sig obekvämt. Man överraskas av vändningarna, men undrar också över några av frågorna som lämnas obesvarade i slutet. ”Gräns” är inget mästerverk. Det känns snarare som ett lyckokast, att en sådan absurd historia faktiskt fungerar så pass bra som film – utan att halva publiken har lämnat salongen. Jag kastas mellan obehag och otippade feelgood-vibbar, och i slutändan får man bara medge att Tinas absurda kärlekshistoria har väckt känslor inom en.

Om ”The Shape of Water”, filmen där Sally Hawkins blir kär i en fiskman, kan ta hem tunga Oscars så kan nog även ”Gräns” bli omnämnd på nästa Guldbaggegala. Frågan är bara om mainstream-publiken är redo för något så här udda?