Jag ska säga det på en gång, det här är inte en lätt film att recensera. Det känns svårt att sätta ett betyg eller att ge ett tydligt omdöme när objektet i fråga är så laddat, känsligt och färskt i minnet. Massakern på Utøya – och bombdådet vid det norska regeringskansliet – som utfördes av högerextremisten Anders Behring Breivik är ett av de värsta terrordåden i modern historia, och något som ligger särskilt nära för oss i Norden. Att ta sig an att filmatisera de hemska händelserna är således något som inte är det lättaste.
I regissören Erik Poppes skildring av massakern sätts vi mitt i händelsernas centrum och får följa 18-åriga Kaja (Andrea Berntzen) i en enda lång tagning strax för det att skotten börjar avfyras till det att första hjälpen kommer till ön där Arbeiderpartiets sommarläger pågår.
Det är en upprivande skildring som kryper längs nackskinnet in i varje nerv. Greppet att filma allting i en enda tagning under de 72 minuter som attacken på ön pågick är ett oerhört effektfullt sådant som sätter saker i perspektiv. Att få följa Kajas enskilda berättelse gör att vi aldrig får hela bilden, men på sätt och vis gör det bara upplevelsen starkare. För ungdomarna på ön har aldrig heller någon helhetsbild av vad som händer och jag kommer på mig själv att flera gånger under filmens gång tänka på att karaktärerna faktiskt inte vet att det var en ensam skytt.
Det som tynger ner filmen är en del filmiska stilgrepp som är till för att slå extra på de emotionella strängarna eller höja spänningen. Något som såklart är vanligt i genren, men det kändes extra taktlöst här när allt annat är så minutiöst iscensatt. Även en del dialog känns krystad och utförandet av de unga amatörskådespelarna är inte alltid hundra procent. Andrea Berntzen är dock helt fenomenal och bär filmen extraordinärt på sina axlar.
En del kritiker på festivalen avskydde filmen och kallade den ”avskyvärd” och ”farlig”, medan andra hyllade den som ett mästerverk. Själv vet jag inte riktigt var jag står, men en sak är säker – Erik Poppe har på snyggt sätt lyckas sätta oss mitt i den fasansfulla situationen och få oss att försöka förstå vad som har hänt, även om de flesta av oss precis som Kaja inledningsvis säger rakt in i kameran ”Ni kommer aldrig kunna förstå”.