En ondskefull och mystisk sjukdom sprider sig genom världen. Sjukdomen grundar sig i rädsla, och sekunden som rädslan har gripit tag i sitt offer finns det ingen återvändo. Eller? Tito och hans vänner bestämmer sig för att hitta ett botemedel, och samtidigt söka efter hans försvunna uppfinnar-pappa.
”Tito och fåglarna” är 80 minuter lång. Men hade egentligen inte behövt vara längre än en kvart. Det är svårt att hänga med i vad som händer och filmen präglas av att karaktärerna ska ta sig från punkt A till punkt B.
Det allra största problemet för ”Tito och fåglarna” är målgruppen. Vem riktar sig filmen till? Ska det vara en barnfilm? En tonårsfilm? En animerad film för vuxna? Filmen är alldeles för sorglig och komplex för en ung publik men samtidigt alldeles för barnslig för att kunna tilltala vuxna.
”Tito och fåglarna” försöker desperat att klänga sig fast vid dagsaktuella brännande ämnen. Men ingenting fäster. Delvis försöker de hantera klimatämnet och hur vi som en människoart långsamt dödar planeten, men samtidigt vill de diskutera fake news, korrupt media och hur rädslor föder hat. Det blir till sist bara en kluddig blandning av allting och funkar inte alls. Det är som att de har försökt blanda stora, friterade köttbitar i en saffransglass.
Antagonisten är en stereotyp Donald Trump-karaktär men som ändå aldrig riktigt känns som ett hot utan enbart löjeväckande. Andra klassiska stereotyper genom filmens gång är Titos mamma som är ”den jobbiga, sura och taskiga mamman” medan Titos pappa får vara den ”fria, schyssta pappan” med massa roliga, kreativa och uppfinningsrika idéer. När får vi se en film med en rolig, fri och schysst mamma? Och där pappan får ta på sig skurk-rollen istället gällande föräldrakonstellationer.
Filmen saknar i grund och botten ett djup men framförallt humor. En film som riktar sig till barn behöver inte vara rolig hela tiden, men det måste åtminstone finnas ljusglimter. Trots allt så är det lite grann av charmen kring just, lyckade barnfilmer. Men i ”Tito och fåglarna” så är det ett konstant mörker. Det är misslyckade och farliga explosioner, arga föräldrar och döendes kompisar. Inte direkt det ultimata fredagsmyset, om man säger så.
”Tito och fåglarna” är en typisk film som marknadsför sig själv som en barnfilm, men som enbart kommer visas på filmfestivaler för filmintresserade vuxna. Om några månader har vi glömt bort att filmen ens existerat, och det borde vi nog egentligen vara ganska tacksamma för.