Många är de filmskapare som inspirerats av Hal Ashbys klassiker från 1971. Wes Anderson, Noah Baumbach och Sofia Coppola är bara några av de som fångats av Ashbys träffande skildring av såväl livets ensamhet likväl dess glädjerikhet. Och det är inte svårt att se varför de påverkats så av denna film – Ashbys vemodighet, tabubelagda historia och quirkiga stil var en bra bit före sin tid och i vissa fall ett banbrytande verk med attribut som minst sagt går att återfinna i den moderna amerikanska independentfilmen.
Historien kretsar kring tjugoårige Harold Chasen – en ung man som inte direkt uppskattar den silversked han blivit matad med sedan födseln. Han spenderar stor del av sin tid med att iscensätta fejkade självmord för att terrorisera sin ensamstående mor i deras kaliforniska lyxvilla. I ett nästintill lakoniskt tillstånd flyter Harold runt och gör inte så mycket mer än att förpesta sin mors tillvaro. Förutom då att spendera tiden med en av hans favorithobbys – att gå på begravningar. Och det är på en av dessa tillställningar han träffar den likasinnade själen Maude – en snart åttio år fyllda kvinna med en lika stark som besynnerlig livsgnista.
Det till en början omaka paret finner en perfekt symbios där Maudes kärlek för livet äntligen lyckas väcka något i Harolds mörka, vilsna själ. Deras vänskap blir början på ett förhållande där Ashby inte är sen med att skildra såväl det vackra som det mörka i den förbjudna kärleken.
Utan att veta hur filmen faktiskt mottogs i början av 70-talet är det uppenbart att valet att ha ett sådant stort generationsspann mellan de två parterna i denna i historia kunde ses som kontroversiellt. Trots att Harold inte är minderårig är åldersskillnaden mellan honom och Maude de facto en tabubelagd sådan – särskilt för denna typ av berättelse. Men det gäller att se bortom detta faktum, samtidigt som man måste omfamna det – för en av filmens största poänger är att kärlek kan existera mellan vitt skilda typer av människor.
Även om filmen spretar ut i segment som inte känns relevanta för den större berättelsen – som Harolds armétokige morbror eller de många blinddejter han måste utstå på sin mors bevåg – så tappar Ashby aldrig det viktiga i Harold och Maudes relation och vad hon betyder för honom. Ashby skapar ofta ljuvligt iscensatta scener som inte sällan dryper av 70-talsdoftande estetik; prästkragar som går över i soldatgravar, trädsiluetter i solnedgångar, murriga och blommiga rum – allting oerhört vackert fångat av Ashby och ”Chinatown”-fotografen John A. Alonzo.
En får heller inte glömma en av filmens allra viktigaste beståndsdelar – nämligen Cat Stevens, som komponerat nästintill hela soundtracket. De flesta låtar – som ”Where Do the Children Play?” och ”Trouble” – är tagna från hans tidigare skivor, men bland annat öppningslåten ”Don’t Be Shy” och huvudslingan ”If You Want to Sing Out, Sing Out” var specialskrivna för filmen. Stevens melodier smälter så perfekt ihop med Ashbys värld och en vill nästan nämna detta som ett av de bästa soundtracken som gjorts till en film. Just ledmotivet fångar perfekt den känsla som Ashby och manusförfattaren Colin Higgins vill få fram, och att det till och med sjungs av karaktärerna i filmen gör att man själv ofta är nära på att brista ut i sång.
En del må tycka att Ashbys kvasifilosofiska attityd är lite väl infantil, men ibland behövs det en film som verkligen fångar en på det där lätta och rätta sättet. Och ”Harold and Maude” är definitivt en ljuvlig pärla till film som perfekt fångar livets jävlighet samtidigt som den omfamnar fånga dagen-tematik på ett härligt upplyftande sätt. Nynnar man bara lite på Cat Stevens så löser sig det mesta.
