Ralph Fiennes skulle kunna skänka prestige åt öppnandet av en tonfiskfabrik. Finns det något den här karln inte kan göra? Här får han chansen att briljera som nobel brittisk gentleman och fredsivrare, överbeskyddande pappa och svärdsvingande Errol Flynn. Sen har vi de där ögonen som är som en varg och ett rådjur mötts en magisk afton och fått fram en babyhybrid med sin alldeles säregna blick. Regissören Matthew Vaughn mjölkar dem för allt vad de är värda i sin senaste – och det gör han rätt i.
I ”The King ’s Man” spelar Fiennes pacifisten Orlando Oxford – en på alla sätt nobel aristokrat som tillsammans med sonen Conrad (Harris Dickinson) och en utomordentlig samling tjänstefolk försöker stoppa en mystisk grupp som startar första världskriget genom mordet på Österrikes Franz Ferdinand. Konspiratörerna – som bland annat värvat ingen mindre än Rysslands legendariske Rasputin – är ute efter att förgöra Storbritannien genom att hetsa Europas monarkier mot varandra, och det gäller att få stopp på kriget innan deras plan går i lås.
Handlingen är en salig blandning av action, spiondrama och slapstick och krigsmelodram som ibland håller ihop och ibland kantrar över och något håll. Om du söker en fintonad och enhetlig rytm är det här knappast rätt film för dig – filmens tonalitet är verkligen all over the place.
Nej, ”The King’s Man” handlar om galenskapen. Om Vaughns dervishdans där det det bländande, dåraktiga och komiska virvlar förbi i en och samma scen. Om det där bravadot att ta sig an action och blanda in camp tills det nästan blir slapstick. Med exakt noll sedda ”Kingsman”-titlar under bältet hade jag inga särskilda förväntningar på den här rullen (även om jag hade sett hans ”Kickass”, ”Stardust” och ”X-Men: First Class” och visste att han kan leverera). Att uppleva hur vild turen faktiskt kunde bli i det här spionäventyret blev en kul överraskning.
Det går inte att förneka stjärnfaktorn som Vaughn lyckas samla i sina filmer, liksom att hans uppkäftiga ”can do”- attityd i stort sett alltid håller sig på rätt gräns om publikens tycke. Vaughn må ha en räv bakom örat, men räven är kommersiellt gångbar.
Fightingscenen med Rasputin är lätt filmens bästa – det hela är så njutbart och medvetet over the top. Rhys Ifans käkar sceneriet likt en välgödd katt, hintar allsköns onämnbara perversioner och är allmänt bortom kontroll på bästa tänkbara sätt. Snacka om att liva upp duken.
Dessvärre saknar filmen inte dödkött. Här finns en del trista raksträckor för att föra handlingen framåt – i synnerhet scenerna som rör den stora konspirationen och våra hjältars bemödanden om att komma sanningen på spåren. Filmens 2 timmar och 11 minuter hade kunnat kapas med en kvart.
Det går inte heller att undgå att märka att kriget, trots inledande visuell masturbation med ögongodis och effekter (jag tittar särskilt på dig, exploderande ubåt!) skildras överraskande rått och brutalt. Det hela blir extra drabbande på grund av Harris Dickinsons gentlemannamässiga air och den storögda naivitet som Hollywoodhunken besitter. Filmen lyckas förmedla den frustration den priviligierade unge arvtagaren känner mot en välrenommerad och överbeskyddande förälder som sätter honom i skuggan. Stridandet för fosterlandet i en väpnad konflikt blir Conrads artiga version av farsrevolt.
Dickinson lyckas bra med att stå upp mot Fiennes överväldigande utstrålning men hamnar bitvis i en annan film. Kanske har Vaughn börjat få lite andra ambitioner – tonen och stämningen blir ibland lite väl grav och realistisk för en helt och hållet sammanhållen upplevelse. Inte heller är ”The King’s Man” särskilt bra på att lyfta kvinnliga karaktärer. Gemma Artertons propra hushållerska är omöjligt kompetent med en olidlig ”pojkar vill bara leka och skapar oreda”-attityd. Givetvis rensar hon både upp oredan männen skapar snabbt och effektivt och agerar kärleksintresse.
Men om man bortser från transportsträckorna, schablonerna och filmens skiftande toner är det bara att insupa en svärdsvingande Fiennes och Djimon Hounsou, en underhållande tur av Matthew Goode (i underbar mustasch!) och det gudomliga fenomen som är en Rhys Ifans i högform. Så fort Rasputins förledande drogtunga blick och släpiga stämma kapar duken vet man att det är go time. Och när han väl får sin tid i rampljuset fullt ut höjs hela filmen med minst ett betyg. Ni kommer veta vilken scen. Ni kommer önska att den aldrig tar slut.