Serietecknaren Lisa (Karin Franz Körlof) och hennes två syskon kallas upp till Norrland av föräldrarna, som har något viktigt att diskutera. Mor och far förstår att de inte blir yngre direkt, och vill reda ut vem av barnen som ska ta över familjens skogsbruksföretag när det väl är dags.
Problemet är att ingen riktigt vill. Syrran (Liv Mjönes) har sin familj att tänka på, brorsan (Mattias Fransson) har ingen lust. Och ingen tror på allvar att virrpannan Lisa ska kunna sköta en hel skog. Hon som knappt hållit i en motorsåg, och kan inte ens bestämma en titel för sitt seriealbum. Alla tre har sina egna liv nu, och att flytta hem igen känns föga lockande.
Under några omtumlande dagar, där storstadstjejen Lisa passar på att försöka koppla av och reconnecta med gamla vänner och bekanta, får hon chansen att omvärdera sitt liv, och samtidigt konfrontera barndomsminnen som skaver.
I sina fyra tidigare långfilmer har Andreas Öhman utforskat hur det är att vara ung och vilsen i en värld av tyngande förväntningar. Att försöka passa in, hitta sin plats och sin frihet. Vänskap, kärlek och syskonband har stått i fokus och hanterats med värme och igenkänning, genom sköna filmer som varit lite av en frisk fläkt – som ”Bitchkram” (2012) och ”Odödliga” (2015).
Jag trivs bra i Öhmans filmiska universum där starka känslor utforskas med lekfulla uttryck. Och så även här, med ett extra lager av allvar, då filmen bygger på en självupplevd historia. Likt ett mysterium där små pusselbitar levereras under filmens gång får vi sätta ihop bilden av ett familjetrauma som ingen vill prata om. Komedi och tragedi går hand i hand.
Öhmans filmkaraktärer har blivit äldre men inte nödvändigtvis klokare. Toksvärande och besvärliga Lisa, 30 plus, känns som någon som har knuffats in i vuxenlivet utan stödhjul och gör sitt bästa för att balansera mellan deadlines och krav. Hon har ingen aning om hur man gör som vuxen (men vem fan av oss har det?). Körlöf balanserar perfekt mellan hennes roliga, stökiga och trasiga sidor och skapar en komplex karaktär att ta till sitt hjärta.
En naturalistisk berättarton avbryts då och då av Lisas livliga fantasi som ger sig uttryck i vardagliga ting som kommer till liv. Här och var dyker tecknade figurer eller sjungande träd upp för att leverera sarkastiska kommentarer och leka psykolog. Lyssna efter några kända röster: Per Andersson gör en minnesvärd insats som dansande kräfta i ett otippat musikalinslag. Och Bill Skarsgård (vars genombrott kom i Öhmans ”I rymden finns inga känslor”) kan nu lägga till ”talande kaffepaket” på meritlistan.
Det är en personlig men också universell historia som berättas i ”En dag kommer allt det här bli ditt”. De flesta lär nog känna igen sig någonstans – kanske i syskongnabbet, pikarna, hemligheterna eller allt det som förblir outtalat. Länge står handlingen och trampar i samma skogsdunge, och jag hinner undra om det egentligen fanns så mycket att berätta här. Men slutet griper tag, och lämnar en med känslor som stannar kvar länge. Karaktärerna skildras med värme och humor.
Ett extra plus för klockren casting av Peter Haber och Suzanne Reuter som föräldrarna. De två film- och tv-veteranerna har blivit något av bonusföräldrar för en hel generation svenskar. Vi som växte upp med ”Sunes sommar” eller ”Svensson Svensson” har många minnen som väcks till liv, och det är fint att se dem spela par för första gången.