Frantz är en ung tysk man som när filmen börjar precis har dött i första världskriget. Efter sig lämnar han en sörjande fästmö och sina arma föräldrar. En dag finner fästmön en okänd fransman gråtande vid Frantz grav. Vem är han och hur kände de två männen varandra egentligen?
Detta är en melankolisk och mycket tankeväckande film om skuld och förlåtelse, om när en lögn är berättigad och till sist om att hitta lusten till liv igen när varje ny morgon börjat sakna betydelse. Det svartvita fotot är verkligen bedårande och leker med färg som en effekt när glädjen för stunden återvänder till de av sorg och elände brutna karaktärerna. Så enkelt men samtidigt fantastiskt slående. Alla skådisar gör verkligen sitt yttersta för att bringa liv i sina karaktärer och historien, framförallt är Paula Beer som fästmön Anna oerhört övertygande.
Filmen utspelas i Tyskland och Frankrike och vi får som i en spegel på distans se hur de gångna årens våldsamma dispyter drabbat de båda länderna och inte minst mentaliteten hos befolkningen, hur fördomar och hat fortfarande frodas i efterdyningar av ett fullständigt meningslöst krig. Ozon riktar i detta drama ljuset på motsättningar människor emellan som egentligen är väldigt lika varandra och han poängterar samtidigt vikten av förlåtelse, av att leva men också låta leva.
”Frantz” är en liten fransk filmisk pärla, ibland på tyska, men hela tiden finstämd och poetisk. Och jag tycker att du verkligen bör se den!