Botanisten Jessica Holland (Tilda Swinton) väcks mitt i natten av ett oförklarligt ljud, en hög smäll som hon först felaktigt härleder till pågående byggnadsarbeten. För en ljudtekniker gör hon senare ett stapplande försök att beskriva det som om ett massivt cementklot slår ned i en brunn av metall omgiven av havsvatten. Vid det laget har Jessica insett att det bara är hon som hör ljudet, och att hon sannolikt håller på att bli galen.
Smällen återkommer med oregelbundna intervall i alla tänkbara sammanhang inuti Jessicas huvud, och hon ger sig ut på en odyssé för att få klarhet. Vi befinner oss i Colombia. På bruten spanska konsulterar hon en psykiatriker som råder henne att vända sig till Jesus. En nybliven väninna är arkeolog och arbetar på en stor utgrävning av sextusenåriga människoskelett i en vägtunnel – kanske finns kopplingen till Jessicas märkliga upplevelser där? Hennes syster talar i stället om häxkonst som den bakomliggande orsaken, en stam av urinvånare i regnskogen som utför ritualer avsedda att stöta bort nyfikna besökare på magisk väg. Kanske rör det sig ändå om ett mentalt sammanbrott.
Sökandet är ömsom tafatt och disträ, filmens tilltal djupt suggestivt. Thailändske arthouse-ikonen Apichatpong Weerasethakul maximerar mediets audiella kapacitet och låter ljud och bild samspela på ett minst sagt säreget vis. Vare sig man som tittare uppslukas eller tråkas ut – för undertecknad är det förra förhållningssättet ofrånkomligt – så råder det inga tvivel om att ”Memoria” är ett verk som tänjer på gränserna.
Mot slutet är det ett par-tre gånger farligt nära att hypnosen släpper sitt grepp om mig, och jag önskar att Weerasethakul hade kortat ned några av de evighetslånga sekvenserna där Jessica och en man vid namn Hernan har vad som förefaller vara till stor del improviserade samtal om minnen, drömmar och döden.
Fast kanske är det bara utmattningen efter den sällsamma upplevelsen som ger sig tillkänna. ”Memoria” har under dryga två timmar utsatt hjärnan för ett lågintensivt bombardemang av häpnadsväckande bilder, verklighetsfrämmande ljud och en stämning som inte liknar något annat. Många kommer att avfärda den som parodiskt pretentiös. Det synsättet har definitivt sina fördelar, då slipper man skakas om i de cineastiska grundvalarna och behöver inte tänka på att det fortfarande är möjligt att ompröva vad film kan vara.