För enligt skaparen själv är ämnen som berörs i ”Cuchera”, prostitution och framför allt smugglande av droger i egna kroppar, inget människor dras till som första eller andra alternativ. Eller ens sista. Det är när alla andra vägar är uttömda som man är beredd att svälja stora mängder kapslar med knark, eller trycka in dem i övriga tillgängliga kroppsöppningar.
Och genom att ständigt låta kameran närvara — låta oss följa med in i rummen när kapslarna med stor svårighet sväljs, när de med våld trycks upp, när de vid resans slut plockas upp ur toaletten och rengörs, hur vi aldrig tillåts vika undan utan tvingas se exakt hur jävligt det är, hur detta alternativ inte är ett alternativ — lyckas han över förväntan förmedla sin känsla.
Det märks att bakgrund finns inom det dokumentär, för ”Cuchera” har en väldigt dokumentär känsla, med sin skakiga kamera och sitt nästan amatörmässiga skådespeleri. Fast jag tvivlar på att skådespelarna är amatörer.
Och samtidigt är det uppenbarligen inte en dokumentär, för Joseph Israel Laban använder såväl fotografiet (med sitt utstuderade färgval) och framför allt musiken (effekter rakt in i märgen) för att förhöja känslan. För att förhöja obehaget. För att visa hur jävlig den där verkligheten är.
Han lyckas.