Föreställ dig ett hoppfullt drama där en döende Kevin Costner försöker ta igen missade stunder med sin försummade tonårsdotter.
Tänk dig nu honom i en spionthriller, som en CIA-agent som måste göra ett sista uppdrag innan han kan lägga av.
Eller vad sägs om Costner i en actionkomedi, där han som topptränade mördare störs av ringande mobiltelefoner mitt i tortyrscener?
Tre filmidéer som inte ens var för sig låter som det första man skulle välja en seg söndagskväll. Nu har dock någon haft den briljanta tanken att slå samman det här till en film. En absurd, skrattretande men aldrig rolig, actionthrillerkomedi helt utan spänning, som går under titeln ”3 Days to Kill”.
Så häng med nu: Kevin Costner spelar alltså en topptränad CIA-agent som blivit förgiftad. Han har veckor kvar att leva och söker därför upp sin exfru och en dotter han knappt har träffat, för att ta igen alla pappasaker (flickstackarn har ju inte ens fått lära sig att cykla). Samtidigt har CIA ett botemedel, men de håller hårt i det för att tvinga honom att slutföra ett sista jobb och hitta några gangsters. Jag har svårt att bestämma mig för vilken del av filmen som är den minst intressanta. Alternativen är alltför många.
När gick det såhär utför för Luc Besson? Han var ju riktigt vass för tjugo år sen, bra action i ”Nikita” och en annan udda far-dotter-relation i ”Léon”. Idag roar han sig med att skriva manus åt, och producera, den här typen av dumma actionkomedier där replikerna är få och korta, där biljakterna längs Paris gator alla ser likadana ut och där minst en femme fatale i peruk måste uppenbara sig. (Här spelas hon av Amber Heard vars karaktär Vivi måste ha sett för mycket på ”Alias” och signat upp för CIA ungefär som när man ansöker om ett Åhléns klubbkort, enbart för chansen att jaga skurkar i högklackat och tajta klänningar. Gissar på att det inte tog mer än en lördagseftermiddag att få ner den här lövtunna historien på papper. Att sätta samman Besson med McG (”This Means War”) är lite som att klona Michael Bay och tro att vad han än gör blir dubbelt så bra.
Kevin Costner är ändå hyfsad, han skulle kunna bära upp en actionthriller med bravur, om nu inte just den här filmen var en sådan förolämpning till genren. Actionscenerna är få och aldrig spännande. Scenerna som verkar skrivna för att vara roliga frambringar mest fniss, och av fel anledningar. Ett återkommande inslag är hur hans mobil ringer i tid och otid, gärna just när en ljusskygg typ ska förhöras, med Icona Pop som ringsignal. I en sällsynt korkad scen låter han sin gisslan som råkar vara italienare dela med sig av recept på pastasås, då dottern ska bjuda hem sin franske pojkvän på middag. Hon har väl varken internet eller vett att bjuda på käk som hon kan receptet på.
Mest synd tycker jag om Hailee Steinfeld som i andra roller (”True Grit” med flera) bevisat sig vara en både talangfull och lovande skådespelare. Här degraderas hon till att spela fjortisklyscha med nojor över allt från skolbalen till frissigt hår.