En gothklassiker med gott om blod

Det är år 1799. Polisen Ichiabod Crane (Johnny Depp) har sina egna kontroversiella idéer om hur utredningsarbete ska skötas och är en pina för sina överordnade i New York. När huvuden rullar ett efter ett i den lilla byn Sleepy Hollow ser de en gyllene chans att bli av med honom för en stund så de skickar honom dit för att utreda de mystiska morden.

Väl på plats får han reda på att byborna redan har bestämt sig för vem som är skyldig; en huvudlös ryttare (Christopher Walken). Cranes strikt vetenskapliga övertygelse om att mördaren är av kött och blod omkullkastas snart. Huvuden är inte allt som förloras. Även Ichiabods hjärta hamnar i annan ägo när han träffar den vackra Katrina Van Tassel (Christina Ricci) som är dotter till byns rikaste man.

Gothfaktorn är total. Regissören Tim Burton är filmvärldens guru nummer ett inom stilen. Depp har enorm kultstatus hos målgruppen efter sin prestation i Burtons ”Edward Scissorhands”. Bara de två är nog för att fylla kvoten, men här drar Tim fram ett extra ess ur rockärmen i form av Ricci vars insats som Wednesday Addams fick gotiska hjärtan att slå dubbelslag. Som om inte allt detta vore nog så dyker ikonen Christopher Lee upp i en liten roll.

En av regissörens stora styrkor är hans förmåga att ta den gotiska estetiken och känslan nära gränsen för kitsch, men att aldrig gå över den. Den uppvisar han även här i den film i sin karriär där han jobbar som mest seriöst med klassisk goth. Även hans förmåga att överföra sin kärlek till sagor till film utan att det blir barnsligt imponerar. Det känns tydligt varför han förtjänar gotarnas dyrkan, kärlek som sagofarbror och respekt från älskare av konstfilm.

Den skog där kusligheterna utspelar sig är en plats som ser ut att vara hem för Döden själv. Dimman som täcker marken på många ställen överanvänds inte och blir därmed en smakfull effekt. Byggnaderna i byn verkar hämtade ur en gammal sagobok och interiörerna har hög mysfaktor. Allt ljussätts på ett sätt som skapar magi för ögat att njuta av. Kostymerna är fantastiska. Burton visar att man kan göra skräckfilm utan att offra skönheten.

Depp är briljant i sin roll. Han spelar den som en slug detektiv på för sådana roller klassiskt manér och som en vetenskapsman med svårt för mänskliga känslor. När Crane motvilligt ger efter för värmen så övertygar det totalt. Den komiska tonen doserar Depp hela tiden ut med perfektion. Han blir sin roll. Kemin mellan honom och Ricci känns fullständigt naturlig.

En av manusförfattarna när Washington Irvings bok ”The Legend of Sleepy Hollow” blir film är Andrew Kevin Walker. Han skrev ”Seven” så seriemördartemat är i kompetenta händer. De övernaturliga elementen och en dos lekfull humor finns där, men det blir ändå aldrig vekt på skräckfronten. Råheten i våldet tyglas inte för att det är en saga som det ges liv till. Snarare utnyttjas den extra frihet som det ger för att skapa ännu mer hårresande scenarion.

Soundtracket komponerat av Danny Elfman både blir ett med känslorna i materialet och ekar av musiken i 30- och 40-talens amerikanska monsterfilmer. Det blir en viktig del av den suggestiva atmosfären. Ingen använder körer lika trollbindande som Elfman gör. Han liksom regissören vet hur man leker med uttryck, men ändå aldrig tappar kontrollen.

”Sleepy Hollow” är ett verk som ger fansen allt de vill ha av Burton både konstnärligt och som underhållning. Man ryser, myser och skrattar i en härlig mix. Det är lätt att älska den här filmen oavsett om man är gothare eller inte.