En harmlös men onödig grekröra till uppföljare

Det har gått några år sedan sist. Toula är fortfarande gift med Ian och deras dotter Paris har blivit tonåring. Familjen bor på gatan där också resten av den stora familjen huserar och alla är hela tiden inblandade i allt som någon annan av dem gör. Toula hittade sig själv sist, men nya tider innebär nya utmaningar och numera tampas hon med den frustrerade insikten att dottern inte längre behöver henne i samma utsträckning som tidigare, samtidigt som relationen till hennes make kräver ny glöd för att brinna. Mitt i all vardagsproblematik uppdagas dessutom att hennes åldrande föräldrars bröllop för över 50 år sedan aldrig giltigförklarades av prästen, varför nu ett nytt fett bröllop står för dörren.  

Det känns som att det plötsligt är väldigt mycket som ska få plats i denna andra del och visst, de kulturella krockarna avhandlades ju redan i första filmen, varför något annat och nytt måste ingå denna omgång. Trist nog är det nya bara fragmentariskt avhandlat medan det gamla ter sig väl farsartat och därför inte alls är trovärdigt. 


Det finns egentligen potential på flera håll, men Vardalos manus vidrör bara på ytan det som händer med resultatet att varken karaktärer eller relationer känns särskilt äkta. Det är trevligt att åter möta detta minst sagt hysteriska sällskap och i princip alla karaktärer spelas av samma skådisar som sist, men tyvärr är många karikatyriska nidbilder av sina forna jag vilket också kastar skugga över helheten. Några onödiga inhopp av till exempel filmens producent Rita Wilson som familjens nya granne Anna och hennes make George spelad av John Stamos gör inte saken bättre, utan rör bara till den redan röriga röran av folk som springer åt alla håll och kanter hela tiden.

Jag saknar verkligen ett djup i historien, framförallt när det kommer till relationen mellan mor och dotter. Med tanke på att deras story presenteras som en väldigt central aspekt hade den, om den fått mer tid och utrymme i anspråk kunnat bära hela filmen en bra bit. 

I slutändan känns det istället som att Vardalos inte vågat ta ut svängarna och göra något nytt, utan istället bara blint litat till sitt gamla koncept som tyvärr inte håller för ännu en film. Fortfarande skrattar jag visserligen hjärtligt åt de välbekanta upptågen, har aldrig tråkigt och känner till och med mot slutet en tår bildas i ögonvrån på grund av den överdådiga sentimentaliteten, vilket är trevligt men väl sökt. Det är till sist vid dessa lättare fysiska reaktioner som upplevelsen slutar, utan att jag egentligen känt något på riktigt.

Men visst, älskade du ettan, Grekland och är blödig när det kommer till familjefester, finns säkert något för dig även i detta.