När regissören Tony Scott (”Top Gun”) valde att göra om 70-talsklassikern med samma namn har han tänkt rätt – och fel. Rätt för att han inte försöker göra om samma film. Fel för att han (förutom att det alltid är vanskligt och ofta onödigt att göra om klassiker) ändå behållit det mesta av originalhandlingen.
”Linje 1 2 3 kapad” utspelar sig i New Yorks tunnelbana, där ett gäng beväpnade män med John Travoltas Ryder i spetsen kapar en vagn och tar 19 personer som gisslan. I kontrollrummet, och ansvarig för det drabbade tåget, sitter Walter Garber (Denzel Washington) och det blir han som får sköta förhandlingarna med Ryder.
Utan att bedöma den nya ”Linje 1 2 3 kapad” utifrån den gamla, tänker jag ta upp problemet med att upprepa stora delar av handlingen.
Behållningen av 1974 års version utgjordes minst lika mycket av den sarkastiska humorn, levererad av Walter Matthau och Jerry Stiller, som av spänningsfaktorn. Den nya filmen vill däremot bara vara en thriller och då blir kravet större på att den ska vara en riktig nagelbitare. Men en tunnelbanekapning var antagligen ett mer avancerat upplägg på 70-talet än det är nu. Dagens biobesökare har ju tex sett iscensättningar som övertagandet av en hel flygplats i Die Hard 2, så för att imponera måste man jobba mer med de andra bitarna, som oväntade vändningar eller riktigt bra karaktärer.
Och ”mötet” och dialogen mellan Travolta och Washington är faktiskt en av de största behållningarna. Eftersom de inte träffas på riktigt utan kommunicerar via tunnelbanans internradio krävs det bra skådespelarinsatser för att göra det spännande – och båda två levererar.
Washington är mest övertygande som lågmäld familjefar som hamnar mitt i händelser han egentligen inte har någon del i. Travoltas karaktär är lite knepigare eftersom han både verkar otroligt smart och beräknande i hela sin plan, samtidigt som han tappar besinningen likt en galen man. Men trots att de två bilderna haltar lite, är det i alla fall underhållande och välspelat.
Men vad gäller intrigen så hade den nya versionen behövt ett par fler överraskande moment för att hålla en riktigt hög spänningsnivå. De gånger filmen lyfter är faktiskt då man frångår originalfilmens handling, men det hade kunnat ske lite oftare och på mer spektakulära och oväntade sätt.
Tyvärr har Scott valt att istället lägga mer krut på sina udda stilgrepp, som ”freeze frames”, hackig klippning och scener som är som tagna ur en rockvideo på MTV. Hade han velat skapa mer nerv hade han istället kunnat låta oss lära känna gisslan mer, så att vi hade brytt oss om deras öde. Men vi får inte veta mycket om dem och de få karaktärsdrag som visas är inte till filmens fördel, som de irriterande kärleksförklaringarna över en videocam eller att det är just den svarta killen som offrar sig för att rädda livet på en mamma – nog för att det är vanligt med artighet mot kvinnor i New Yorks tunnelbana, men det brukar sträcka sig till en erbjuden sittplats!
Kort och gott så är Pelham en helt okej thriller, men för att förtjäna några superlativer så hade ett mer komplicerat och överraskande manus inte suttit helt fel.
Har du tänkt se båda versionerna av filmerna ska du se den nya först. Eftersom den bygger mer på spänning är det viktigare att inte veta för mycket innan man ser den. Den från 1974 kommer man att ha behållning av ändå pga de härliga karaktärerna och den sarkastiska dialogen.