En hygglig polisthriller

Att göra om en kritikerrosad utländsk film är inget man ger sig på ostraffat i USA. I det här fallet är det argentinska Oscarsvinnaren ”Hemligheten i deras ögon” som regissör och manusförfattare Billy Ray (”Captain Phillips”, ”Hunger Games”) lagt vantarna på. Kritikerna är inte snälla. 

Just denna berättelse är ett något udda val att göra remake av, eftersom vissa speciella avslöjanden utgör en viktig del i handlingen. Oavsett om Billy Ray valt att göra stora ändringar eller inte så finns ju vetskapen om hur det gick i den argentinska filmen hos alla som sett den, något som förminskar upplevelsen avsevärt. 

Men om vi utgår från alla andra, de som inte sett ”Hemligheten i deras ögon”, så är nya ”Secret in Their Eyes” en helt okej polisfilm som både kan skryta med riktiga styrkor men även har lyckats dra på sig en radda svagheter. 

Efter en intensiv öppning i nutid hoppar vi tillbaka till år 2002. Agenterna Ray (Chiwetel Eijofor) och Jess (Julia Roberts) jobbar på anti-terroristavdelningen, som hade hög prioritet så här året efter 9/11. Vi introduceras också till Claire (Nicole Kidman), deras nyligen tillsatta chef som Ray direkt faller pladask för. 

När Jess 17-åriga dotter hittas våldtagen och mördad påbörjar Ray en egen undersökning parallellt med mordroteln som är ansvariga för fallet, och när han får reda på att allt inte går rätt till söker han hjälp hos Claire. 

När vi åter befinner oss i nutid är det för att Ray återvänder till arbetsplatsen efter flera år på annan ort, för att berätta för Claire och Jess att han tror sig ha funnit den skyldiga. 

Hoppen mellan de två tidsepokerna är frekventa under resten av filmen, något som inte tillför särskilt mycket och som dessutom inte hanterats speciellt bra eller tydligt. Förutom Roberts går det knappt att se att karaktärerna är mer än ett decennium äldre, och den mest markanta indikationen på vilket år vi befinner oss i är att Claire har något kortare hår i nutid. 

Filmens styrka återfinns framför allt i dess grymma noir-känsla och i skådespelarinsatserna från Roberts och framför allt Ejofor – den förstnämnda, en sörjande moder vars liv totalt förlorar meningen efter dotterns död; den sistnämnda, en man som ger ett lika gediget och tryggt intryck som Ricardo Darin gjorde i den argentinska förlagan. 

Även Kidman blänker till i en viktig förhörsscen, men annars faller hennes karaktär på att kemin mellan Claire och Ray är icke-existerande. I romans-aspekten är ”Secret in Their Eyes” verkligen bara en blek kopia av originalet, och hade faktiskt kunnat plockas bort. 

Över huvud taget så fungerar Billy Rays film bäst när den tar sig friheter från ”Hemligheten i deras ögon”. Många av de stora detaljerna har ju ändrats. Att det till exempel är en kollegas barn som mördas i ”nya” filmen gör Rays besatthet av fallet mer personlig och lättare att förstå. Så varför Billy Ray har känt sig tvungen att göra karbonkopior av vissa scener är inte så lätt att förstå sig på. Kanske vill han hylla. Eller så handlar det om lathet. Men det känns ibland forcerat. 

Hade han bara utgått från den nya premissen han skapat och utformat berättelsen utifrån det, utan att snegla på gammalt material, så hade säkert allt flutit på bättre och mer naturligt. 

Men ”Secret in Their Eyes” är tillräckligt mycket sin egen film för att gå att se, även om man redan sett ”Hemligheten i deras ögon”. Tonen är väldigt annorlunda och bra på sitt sätt i båda filmerna, och båda har karaktärer som gestaltas med imponerande talang. Är den ett måste? Nej, det kan man inte säga. Men för den som tycker att en intensiv – om än inte originell – polisthriller är en bra förströelse för två timmar, så är det här ett vettigt alternativ.