En kunglig återkomst

Disney har hittat en framtidssäkrad affärsmodell genom datoranimerade nytolkningar av sina tecknade klassiker och en vördnadsfull restaurerare i regissören Jon Favreau. Med samma smittsamma mått av kärlek som den forne ”Swingers”-stjärnan tog sig an ”Djugelboken” (2016) närmar han sig Disneys oöverträffade klassiker ”Lejonkungen”, utan pretentioner större än att klä om sagan i nytt bokpapper åt nästa generation. Till sin hjälp har Favreau en andlöst vacker bildvärld, den ljuvliga originalmusiken, Beyoncé, Seth Rogen och credot  – if it ain’t broke, don’t fix it.

Sagan är klassisk. Den lilla lejonungen Simba (Donald Glover) tvingas att snabbt växa upp för att gå in sin far Mufasas (James Earl Jones) fotspår som rättmätig kung över savannen. Men Simbas elake farbror Scar (Chiwetel Ejiofor) vill själv ta makten över tronen och väntar på rätt tillfälle att röja unga Simba ur sin väg. Givetvis får vi återse Simbas bästa vän och stora kärlek Nala (Beyoncé), hovfågeln Zazu (John Oliver), det fryntliga vårtsvinet Pumbaa (Seth Rogen), hans ständige vapendragare surikaten Timon (Billy Eichner) och alla andra karaktärer vi minns.

Det är en högst välbekant och något stelbent tronarvinge som entrar bioduken i 3D. Favreaus ”Lejonkungen” träder försynt fram i originalfilmens fotspår, som av oro för att råka lämna ett eget avtryck. De ikoniska karaktärerna har här stöpts om till närmast fotorealistiska vilddjur. Det är sagolikt vackert men digitaliseringen saknar initialt ett visst mått av animism. Djuren upplevs något uttryckslösa vilket får särskilt sångnumrena att skava. Det är som att möta den tomma blicken hos en get, som plötsligt börjar sjunga – en upplevelse det tar lite tid att vänja sig vid.

Det är istället de fina röstskådespelar-insatserna och Elton Johns, Tim Rices och Hans Zimmers musik som besjälar bilderna. Eichner och Seth Rogen ingjuter en välbehövlig dos studs och spontanitet i en stundtals väl försiktig nyuppsättning.

Men när Beyoncés Nala väl tar ton så släpper plötsligt alla krampaktigheter och ”Lejonkungen” frigörs från den långa 1994-skuggan och skrider in i en ny era. Minnesbilder från barndomen smälter samman med nutidsditon och hittar hem i en nygammal, storslagen filmisk kropp där endast väl valda detaljer har adderats. 

Istället för en kreativ nytolkning fungerar Favreaus skimrande nypaketering av ”Lejonkungen” som en påminnelse om originalets storhet. Ett digitaliserat tronskifte utan överraskningar. Onödigt? Kanske. Men även om det är nostalgin som skimrar allra mest så bär klassikern samma djupa känslomässiga resonans nu som då. Det är samma saga om att möta sitt förflutna och finna sin plats i världen fast med en ny, majestätiskt svallande lejonman. En kunglig återkomst för en tidlös berättelse.