En liten film med stort hjärta

En mikrofon kommer i bild i den allra första scenen. Skådespelaren som just ska förklara reglerna i boule hakar sig på orden och tar om sin replik. Kanske vill långfilmsdebuterande Johannes Nyholm på det viset göra klart att det är spelfilm det handlar om, för det är lätt att missta sig. Hans skådisar är för mig okända ansikten, dialogen verkar improviserad i stunden, och den har den där äkta klangen som är unik i svensk film. Det vore lätt att få för sig att ”Jätten” är en dokumentär, filmad i verkliga miljöer och i befintligt ljus. Situationerna känns verkliga och är spännande att se på, oavsett om det handlar om ett bråk på spårvagnsperrongen eller ett hetsigt årsmöte på bouleklubben. Det är alltid nära till både humor och tragik.

Plötsligt kliver en 50 meter hög jätte in i bild. För ”Jätten” är också en saga, om en pojke i en mans kropp. En missbildad, kortväxt, 30-årig kropp där Rikard är fången med väldigt få möjligheter att kommunicera med omvärlden. Han är hellre tyst bland de få vänner han har. Rikard gillar boule, och han saknar sin mamma. I sina drömmar är han jätten som tar stora kliv över svenska landskap för att återförenas med henne.

En saga med Roald Dahl-vibbar, en ”dokumentär” från ett gruppboende, ooch så lite ”Dodgeball” på det för att göra den udda mixen komplett. Till stor del följer vi Rikard på vägen mot en nordisk turnering i boule, där två unga kaxiga danskar ska plockas ner från boule-tronen. Här används en välkänd och beprövad – men mycket fungerande – mall för en underdog-film där hoppet och spänningen håller mig fast.

Historien om Rikard, hans mamma, hans jätte, hans handikapp och hans stora hobby är samtidigt otroligt rörande. Mitt bland glåpord och vuxenmobbning finns också mycket värme och underfundig humor. Publiken kan räkna med tvära känslokast mellan glädje, ilska, frustration och tillbaks igen. 

Oscarsnominerade paret Eva von Bahr och Love Larson (”Hundraåringen”, ”En man som heter Ove”) har gjort den mycket övertygande sminkningen. Bakom masken, med bara ett öga och en återkommande replik att jobba med, gömmer sig Christian Andrén som med begränsade medel fångar publikens sympatier. Han blir en otippad filmhjälte som man håller på hela vägen.

Biopubliken kommer inte att rusa till ”Jätten”, som film är den hopplöst okommersiell. Men riktiga filmälskare som gillar att bli starkt berörda och upptäcka spännande nya filmskapare, bör ge den en chans och bli lika överraskade som jag blev.