Det kontor som titeln syftar på tillhör det fiktiva pappersföretaget Dunder Mifflin och ligger i den lilla hålan Scranton i Pennsylvania. Chefen för denna nästan obetydliga del av företaget – Michael Scott (Steve Carell) – försöker övertyga oss tittare om att allting går som på räls, vilket vi snart inser att det inte gör på något plan. Michael är en infantil och smått IQ-befriad ledare, de anställda har diverse små ”krig” de utkämpar mot varandra och det är sällan man ser en människa som faktiskt gör sitt jobb. Hotet om nedskärningar känns av i luften och det räcker med tio minuter på Scranton-kontoret för att veta att det är de som ryker först om det väl går så långt. Det är kaos, helt enkelt, och mitt i detta kaos hittar vi oss själva.
Likt i den brittiska förlagan har man nämligen pricksäkert lyckats skildra ett antal karaktärer som vi alla känner sedan tidigare. De finns i våra liv, varje dag. Kanske ser man sig själv där i Scranton, eller någon annan i ens närhet. Den kompetenslösa ledaren, den överambitiösa nörden (Rainn Wilson), den karismatiska prankstern (John Krasinski), den tystlåtna receptionisten (Jenna Fischer), den pryda kattfanatikern (Angela Kinsey), den matglada latmasken (Brian Baumgartner), etc. Visst, det är kraftigt överdrivna och satiriska representationer, men det ligger ändå mycket i dem. Man kan relatera till det, vilket gör att man känner sig delaktig och investerad. Vissa av karaktärerna är direkt tagna ur den brittiska versionen, vissa är hybrider och ett fåtal är helt nya kreationer.
Man kan också relatera till den känsla eller ”aura” som serien satiriserar. Alla har kanske inte haft ett blekt nio-till-fem-jobb som man allra helst vill fly från så snabbt som möjligt, men vem har inte någon gång hamnat i en riktigt dysfunktionell grupp? Det mockumentär-format som serien använder är ett perfekt val när det gäller att skildra just detta, då vi får en känsla för hur karaktärerna interagerar med varandra samtidigt som vi hör vad de själva har att säga i personliga intervjuer. Humorn är överlag härligt torr och pinsam, även om den inte riktigt vågar gå hela vägen med ironi, sarkasm och subtilitet som i originalet. Det som hanterades mer mellan raderna i England tas upp till ytan och görs tydligare i USA, vilket är lite synd.
Det finns dock djup även här, som exempelvis hittas i relationen mellan receptionisten Pam (Fischer) och säljaren Jim (Krasinski). Vi får följa med på deras romantiska utveckling under alla nio säsonger, och det är en av seriens största behållningar. Både upp- och nergångar skildras, ofta med överraskande allvar och tyngd. Vi får också lite oväntad svärta i Carells Michael Scott-karaktär som på tragikomiskt vis ständigt får hantera sin egen dumhet. Carell är också den skådespelare som lyckas göra allra mest med sin karaktär, han passar som handen i handsken och utnyttjar sin komiska timing till fullo. Skådespeleriet håller stabil kvalitet rakt igenom, men vissa sticker ut lite extra likt Carell. Exempelvis Creed Bratton (vars karaktär har samma namn) är en som känns väldigt minnesvärd när man tänker tillbaka på det. Skönare karaktär får man leta efter.
Allt som allt är ”The Office” en väldigt lyckad komediserie på många plan, men samtidigt plågad av ojämnhet och andra brister. Man har ständigt den vassare brittiska versionen i bakhuvudet och jämför med den, vilket är orättvist tillika ofrånkomligt. Främst handlar det nog om smak, antingen föredrar man den mer cyniska David Brent eller den mer lättsamma Michael Scott, den förstnämnda träffar mest rätt hos mig. Serien blir dessvärre sämre ju längre in man kommer också, mycket på grund av att vissa essentiella delar faller bort i de senare säsongerna. Det märks tydligt att idéerna blir allt mer återanvända och urvattnade, vilket gör att strax över 200 avsnitt enkelt hade kunnat halveras. Då hade vi också haft en bättre och mindre turbulent serie att se tillbaka på.