Det bästa med att se en så pass (hittills åtminstone) smal och anonym film som ”The Invitation” är att det inte finns några förväntningar eller förutsättningar. Och ibland händer det. Att det är en så pass häftig filmupplevelse som griper tag, skrämmer och skakar om innan man riktigt förstått vad som hänt.
Upplägget bygger på en middag som återförenar en grupp vänner som tappat kontakten efter att ett av paren gått igenom en tragisk familjeupplevelse. Nu har Eden, kvinnan i paret (Tammy Blanchard) och hennes nya, lite underliga kärlek (Michiel Huisman) bjudit in alla för en härlig middagsfest i deras flotta Los Angeles-villa. Men Edens psykiskt ärrade ex Will (Logan Marshall-Green) anar ugglor i mossen…
Mer bör inte avslöjas av den här enkla men intensiva historien som tar alla de där småstela, vindränkta parmiddagarna vi alla upplevt och förvandlar dem till en paranoid mardröm. Det är nästan omöjligt att gissa vad som komma skall och precis som Will slungas publiken mellan gravt onda aningar till tomma hallucinationer. Små detaljer plockas upp och kan betyda allt eller inget.
Regissören Karyn Kusama (som gör långfilmscomeback efter sex år gamla ”Jennifer’s Body”) vägrar sätta filmen i ett fack utan fokuserar på huvudpersonen Wills våndor och hur paranoia byggs upp bit för bit av en tung sorg. Marshall-Green är dessutom suverän och perfekt nedtonad i rollen, och samtliga motspelare är på samma nivå.
Det är en tickande bomb till film som sakta men säkert smyger sig mot ett oklart mål. Det är inte vad som händer eller när som gör filmen spännande utan att man inte vet. Man sitter på nålar och har svårt att slita sig från skärmen. Man rundar dessutom av filmen med en otäck slutscen med nästan apokalyptisk stämning. Jag har inte varit så rädd för en viss typ av människor sedan ”Rosemary’s Baby”…