Sällan har en originalfilm – speciellt inom skräckgenren – blivit en sådan snackis och internetfenomen innan den ens kommit ut. Trailern ledde till tweets, memes, gifs, TikTok-danser och till och med ett social media-bråk mellan M3gan och mördardockornas egen stjärna Chucky. M3gan var ett populärkulturellt fenomen innan hennes första film kommit ut.
Lyckligtvis kan det bekräftas att till skillnad från en del andra läskiga dockor (vi tittar på dig, Annabelle) så är långfilmsdebuten inte någon besvikelse. Kanske för att storyn fokuserar mer på dess två mänskliga, väldigt sympatiska huvudkaraktärer i vars historia M3gan först blir en hjälpreda och sedan en – dödlig – distraktion.
Unga Cady (Violet McGraw) mister sina föräldrar i en olycka och mostern (Allison Williams) blir en något ofrivillig förmyndare. Moster är nämligen en typiskt hårt arbetande karriärkvinna utan familj eller socialt liv. För att kompensera sin brist på föräldraskap så parar hon ihop Cady med nya, högteknologiska robotdockan M3gan. M3gan blir Cadys bästa vän och är programmerad att beskydda henne – till varje pris…
Hade ”M3gan” släppts under Chuckys storhetstid på vita duken hade den lätt kunnat avfärdats som en kopia. Men även om den har likheter med främst remaken av ”Den onda dockan” från 2019 så sticker M3gan ut som en vandrande varningssignal för övertro på teknologi. M3gans personlighet bygger främst på ett datorprogram, till skillnad från Chucky som är en mänsklig psykopat i en dockas kropp. Men med tiden utvecklas hon till en kaxig sociopat med attityd – och imponerande dance moves.
Men filmen skiljer sig främst i att man faktiskt fokuserar främst på Cady och hennes moster. Man hanterar teman som trauma och förlust med ovanligt stadig hand och vågar förlita sig på Williams och speciellt McGraws prestationer. Williams är alltid sevärd och har växt sig till en stabil huvudrollsinnehavare sedan ”Girls”. Men McGraw – som tioåring redan en veteran inom genren sedan ”Doctor Sleep” och ”The Haunting of Hill House” – är den typen av barnskådespelare som känns naturligt nedtonad och genuin.
Att filmen ska ha klippts ned bör dock inte oroa blodtörstiga skräckfans. Även om filmen smyger sig in i slasher-formeln så är det möjligtvis två scener där man sekundvis tonat ned våld och/eller blod. Det är ändå inte den typen av film som bygger på utstuderade mordscener eller ett frossande i splattereffekter. Där ska lovande, nyzeeländska regissören Gerard Johnstone ha stor del av äran, speciellt med tanke på att det är hans andra långfilm efter underskattade rysarkomedin ”Housebound”.
Däremot är visserligen M3gan själv kuslig nog men filmen i sig är sällan direkt läskig eller skrämmande. Det är spännande och man bryr sig om huvudkaraktärerna men det är samtidigt inte heller särskilt knepigt att gissa vilka av birollerna som kommer att bita i gräset. Men varför klaga? ”M3gan” är både tänkvärd och underhållande skräck som ger oss en ny, redan ikonisk skurk som oavsett uppföljare eller ej utgör ett saftigt hot mot Chucky om mördardockornas tron.