En nostalgisk åktur i full fart

Filmen om Han Solos unga år är framför allt ett otroligt snyggt hantverk. Alla detaljrika miljöer, storslagna planeter, fantasifulla utomjordingar, kostymer och androider smälter rakt in i Star Wars universum. Det är ett nöje att se så mycket kärlek i varje bildruta. Tillbaka till det rostiga, dammiga och skitiga Star Wars som kännetecknar originaltrilogin, eller för den delen ”Rogue One: A Star Wars Story”.

”Solo: A Star Wars Story” är dock närmast besläktad med den förra spinoffen. Återigen tas vi med på en flygtur tillbaka i tiden, för att utforska ett stycke historia i utkanten av de officiella trilogierna. Det ska alltså handla om hur småbusen Han, cirka 20 år gammal, fick efternamnet Solo, mötte sin hårige Wookie-kompanjon, och vann ikoniska rymdskeppet Millennium Falcon från en lika ung Lando Calrissian. Men vi får också träffa hans första kärlek Qi’ra, mentorn Beckett som lär honom att överleva i en hård värld, och gangsterbossen Dryden Vos som skickar hela gänget på ett farligt uppdrag: att stjäla en dyrbar energikälla.

Vem var Han Solo innan hans vägar korsades med en rymdprinsessa och en ung jedi-talang? Precis så som vi minns honom i Harrison Fords gestalt. En kaxig, lätt egoistisk men godhjärtad grabb, med en ovana att hamna i trubbel och talangen att snacka sig ur det mesta. Att se Alden Ehrenreich i huvudrollen får mig att undra om Hollywood börjat med kloning, för plötsligt är alla tvivel borta. Ehrenreich är perfekt castad – det känns aldrig som en imitation. Han smälter in i rollen som om den var skapad för Ford och för honom.

Förväntningarna på varje ny Star Wars-film är naturligtvis höga. Lucasfilm och Disneys mest dyrbara filmserie har sin enorma fanskara som kräver fascinerande världar, spännande action, sköna inslag av humor och gärna bra dramatik. Vi vill tas med på ett äventyr, inte bara för att döda två timmar i biosalongen – nej, för att uppleva ett nytt kapitel värdigt det enorma arv som tidigare filmer lämnat efter sig.

Infrias förväntningarna? Både ja och nej. ”Solo” är en enormt fartfylld heist-film. Men actionscenerna är för långa, högljudda och ibland kaotiska. Det saknas inte tempo, men det saknas insatser, en känsla av att något viktigt står på spel.

”Rogue One” lyckades aldrig få mig engagerad i filmens hjältar. Här i ”Solo” är det lätt att tycka om karaktärerna, men istället ligger problemet i själva handlingen. Storyn kittlar inte fantasin, den får mig aldrig att sitta på helspänn. Främst, tror jag, för att manuset saknar ett mörkt hot som Dödsstjärnan eller en storskurk som kan mäta sig med Darth Vader eller Kylo Ren. Kort sagt: jag gillar Han Solo och de övriga, men jag bryr mig inte om deras rymdäventyr.

Humor är inte heller filmens starka sida. Ironiskt nog fick regissörerna Phil Lord och Christopher Miller sparken halvvägs under inspelningen, det sägs att de gjorde filmen ”för rolig”. Gravallvarligt är det knappast sedan Ron Howard tog över, men just den här filmen hade kunnat vinna mycket på mer skratt. Favoritinslaget är androiden L3 (spelad av brittiska komeditalangen Phoebe Waller-Bridge), som känns så malplacerad i Star Wars universum att det blir en skön överraskning.

Lawrence Kasdan (”Rymdimperiet slår tillbaka”) har skrivit manus med sonen Jonathan Kasdan. Gamla och nya generationens Star Wars flätas samman på ett vackert sätt, och med ett starkare manus skulle ”Solo: A Star Wars Story” kunnat lyfta riktigt högt.

Slutet lämnar oss med antydningar om en intressant uppföljare, och Alden Ehrenreich ska ha skrivit kontrakt för tre filmer. Jag ser gärna mer av Han Solo och gänget, förhoppningsvis i en bättre film.