Det finns någonting ytterst klaustrofobiskt med att låta en bioduk svartna och därmed begränsa publikens intryck till ljudbilden. För en liten stund är publiken blind, famlandes i mörkret, naken inför och beroende av sin fantasi och sina sinnebilder för att tolka det som sker.
Eskil Vogts regidebut ”Blind” öppnar på detta tematiskt mycket passande vis, i huvudet på Ingrid (Ellen Dorrit Petersen) som nyligen förlorat synförmågan. Vi lyssnar till hennes inre monolog som målar upp minnesbilder och försöker föreställa sig hur hennes makes nya ljusa lägenhet, där hon spenderar all sin tid, ser ut. Maken Morten (Henrik Rafaelsen) vill gärna att hon försöker komma ut lite, men Ingrid behöver inte ta sig längre än till fåtöljen vid fönstret för att hennes sinne ska sväva långt bort.
I hemmets lugna vrå är de enklaste sysslorna en stor utmaning, men i hennes skrivande blir det omöjliga möjligt. Frågan är bara vad som egentligen är sanning och fantasi. Givetvis förblir inte filmen svart. Men är de bilder vi ser verkligen sanna eller rena foster av Ingrids rädslor, fantasier och skrivande? Träffar Morten någon annan? Vem är det han skriver till när han ligger bredvid henne i sängen och jobbar? Och varför känns det som att någon iakttar henne i det tomma rummet?
Både Ellen Dorrit Petersen och svenska Vera Vitali är utmärkta i sina centrala roller. Sen är jag personligen ytterst förtjust i Henrik Rafaelsen som även är aktuell med sin roll i Ronnie Sandahls ”Svenskjävel”. Han skänker ett sådant lugn, så mycket mänsklig värme och närvaro till varje film han medverkar i, så även här. Norske Eskil Vogt som prisats för sina manus till Joachim Triers filmer ”Oslo, 31 augusti” och ”Repris” regidebuterar med en nervig och sensuell film som kretsar kring det vi ser och inte kan se, kring det yttre och vårt skamliga inre, kring avstånden mellan människor och mellan våra imaginära och verkliga liv. Det är en sällsynt tonsäker och formmässigt djärv debut där det yttre, formen – speglar filmens inre på ett mycket konstnärligt vis.
Musiken är finkänsligt komponerad, ljudbilden är ofta smygande dämpad och består ofta endast av atmosfärljud och Ingrids sköra berättarröst vilket tvingar tittaren eller lyssnaren att spetsa sina öron. Delar av filmens dialog korsklipps oerhört kreativt mellan olika personer och platser, steg för steg tills vi inte längre vet vem som talar med vem, var eller om det alls händer. Till slut är det jag själv som är blind. Bioduken svartnar och eftertexterna rullar upp. Ur högtalarna sjunger en man och kvinna ”I was blind but now I see”, jag kan inte påstå att jag känner likadant. Men det gör verkligen ingenting.