En slagkraftig energikick

Efter storslagna sammandrabbningar och otaliga uppföljare till redan existerande hjältar har det äntligen blivit dags för Marvel att återigen introducera en ny hjälte till deras stall. I ”Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings” får vi möta Shaun (Simu Liu), en till synes vanlig snubbe som parkerar bilar och har blöta karaokekvällar med sin bästa vän Katy (Awkwafina) i San Francisco. Men när duon en dag blir attackerade av en grupp mordlystna män uppdagas Shauns mörka förflutna. Hans riktiga namn är Shang-Chi, son till den tusenårige ledaren av brottsorganisationen “The Ten Rings” – Wenwu (Tony Leung), som vill ha tillbaka sin son i sökandet efter den mytomspunna världen Ta Lo.

Efter universumomfattande strapatser är det befriande att se en Marvelhistoria som i grund och botten är ett familjedrama. Visst finns även här storslagna CGI-fighter, politiska intriger, mystiska världar och världsomspännande konsekvenser. Men styrkan i ”Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings” ligger i dess karaktärer och banden dem emellan. Från öppningssekvensen där den odödlige Wenwu möter sitt livs kärlek i Jiang Li, till de tragiska familjebanden som bildas av hans maktgiriga brottssyndikat – alltid är det med karaktärerna i centrum.

Hjärtat i detta kommer från regissören och manusförfattaren Destin Daniel Cretton, som med tidigare filmer som “Short Term 12” och “The Glass Castle” excellerat i just brokiga familjekonstellationer. Han tillför här såväl en äkthet i familjedynamiken, som en värdighet i den värld de vistas i. Shang-Chi är nämligen den första hjälten med asiatiskt ursprung i Marvels filmuniversum, i alla fall den första med helt egen film, och det märks att man tar tillfället i akt att skapa en inkluderande skildring av hjälten. Inte bara består en stor del av dialogen av mandarin, här blandas allt från traditionell wuxia och mytologiska varelser till gangsterepos och kampsportsklassiker. Det finns en oerhörd stark kärlek och förståelse för kinesisk kultur, och ”Shang-Chi” visar upp det med bravur.

Man brukar säga att en hjälte aldrig är lika bra som sin skurk, vilket i så fall skulle Shang-Chi till en fantastisk sådan med tanke på protagonisten han ställs mot här. Att Tony Leung äntrat Marvels filmuniversum är det bästa som hänt studion på åratal. Med en pondus som bara kan komma från en av de främsta kinesiska skådespelarna någonsin fullständigt dominerar han sin speltid. Leung lyckas inte bara få en tusen år gammal krigsherre att kännas sexig som fan, utan även skapa ett nyanserat porträtt av en till synes sedvanlig skurk. Tillsammans med Michael B. Jordans Killmonger i “Black Panther” ställer sig Leung högryggat i Marvels främsta skurkgalleri. 

Tyvärr trampar även “Shang-Chi” i Marvels vanliga klaver. Trots spännande visuella koncept så förtas deras känsla av ett kraftigt överanvändande av digitala effekter. Det bör kanske inte komma som någon vidare chock i dagens filmklimat, men det är ändå synd att se en sådan rörig CGI-kavalkad när de mer jordnära fightingscenerna fungerar så bra. Hade man vågat förlita sig mer på de grundade actionsekvenserna hade den glättiga smaken kanske inte känts lika påtaglig, men tyvärr lyser greenscreenskärmen allt för mycket med sin närvaro.

“Shang-Chi” är och förblir dock ett spännande nytillskott i Marvels bibliotek, och öppnar dörrarna för en helt ny värld i deras fortsatta superhjältesaga. Med rätt medel kan titelkaraktären definitivt bli en av Marvels mest nyanserade hjältar hittills. Och att en megablockbuster av det här slaget lyckas föra in ens en gnutta av den magi som finns i “In the Mood for Love” är en vinst i min bok.