En stilig studie i galenskap

Cineasterna kommer inbilla sig att de älskar det här. Och varför inte egentligen? Eggers är en mästare på att låna från mästare och få det att se ut som om han har skapat något originellt och eget. Hans svartvita foto i ett gammeldags 1:19:1-format är inspirerat av Bergman, medan handlingen bär spår av Kubricks skildring av galenskap i ”The Shining” och David Lynchs mardrömmar.

”The Lighthouse” tar oss till 1890-talets Maine, till en stenig liten ö med en ensam fyr, en väderbiten fyrvaktare och en ung man som anländer för att hjälpa till med sysslorna i några veckor. Så börjar ett kammarspel och ett maktspel med allt mer tryckt stämning. När en plötslig storm stänger av dem från civilisationen, börjar de gå varandra på nerverna ännu mer.

Isoleringen, frustrationen, och möjligen också havets övernaturliga krafter får Ephraim Winslow (Pattinson) att se märkliga syner. Och på äkta skräckfilmsmanér har han fått veta att hans företrädare tappade förståndet och är numera död.

Willem Dafoe och Robert Pattinson storspelar, överspelar och visar upp sidor av sig själva som vi inte har sett innan. Det är högt och lågt, förolämpningar och fisar, våld och vidskepliga varningar, bråk och storfyllor, och hos publiken både skratt och chock. Jotack, detta är arthouse-porr som lyckas vara både mysig, skruvad och motbjudande på samma gång. Jag kan ärligt talat knappt vänta på att se vad Eggers släpper härnäst.

Fotot är en throwback till 1930-talet, med sitt nästan fyrkantiga bildformat och skarpa kontraster. Samtidigt rör sig kameran på ett modernt sätt genom rummet, som i en Fincher-thriller, och binder samman dåtidens och nutidens filmskapande på ett ljuvligt sätt.

Men trots sin rätt unika vision, och fånigt härliga insatser från filmens enda två stjärnor, är detta en film jag snarare uppskattar än älskar. Och ju mer jag smälter den efteråt, desto mer känns det som tunt effektsökeri. Bilderna är förföriskt vackra, men det är långt mellan höjdpunkterna i detta rätt långsamma psykologiska drama. Här finns mycket stil men lite substans, och den vanlige tittaren lär uppfatta ”The Lighthouse” som hopplöst seg.