Jag ser mig själv som ett stort fan av Johan Rheborgs och Robert Gustafssons karaktärer Morran och Tobias, men efter att ha sett ”Som en skänk från ovan” blir det tydligt att konceptet tyvärr inte håller för en långfilm. Åtminstone inte i den här formen.
Det största problemet ligger i att de två huvudkaraktärerna plötsligt blivit ganska svåra att känna igen. I jakten på att utveckla sig har de istället råkat gå över gränsen och bli till parodier på sig själva. Mer Morran åt folket! Extra allt! Spare no expense! Allt är mer överdrivet. Allt ska spåra ur. Inget blir särskilt roligt.
Det börjar med att huset brinner ner. Morran och Tobias tvingas än en gång flytta, till ytterligare ett slitet kommunbekostat hus, och vi får återigen se en lastbil komma och dumpa grejer på tomten. Mycket av det som spelas upp är smått modifierade upprepningar av saker vi redan skrattat åt i serien, så om du missade Tobias tvångsmässiga internetköp, eller Morrans gnälliga ”Vill haaaa!” när det begav sig, så får du en ny chans nu.
Överlag är handlingen, eller snarare bristen på en sådan, ett problem för mig. Det vi bjuds på här är en radda sketcher som kanske inte hör ihop så där väldans mycket, och i serieform funkar det bra, men utbrett över en långfilm blir det tyvärr inte alls lika kul. Snarare rätt tröttsamt.
Om det är något som filmen kan sägas handla om så är det en uppgörelse med det förflutna. Morrans bortgångne make, den förskräcklige Åke, återkommer än en gång i små flashbacks, och Tobias jakt på en fadersgestalt är definitivt ett av huvudspåren, men handlingen tar en stabil plats i baksätet till förmån för mer stök, kladd, och äggskal i omeletten.
Jag undrar om Rheborg och Gustafsson verkligen är 100% på det klara med exakt varför så många ändå tagit Morran och Tobias till sina hjärtan. Det handlar ju om igenkänning. Vi har alla träffat en Morran. Vi har alla sett en Tobias. Det är i detaljerna det roliga kommer fram, inte i de grandiosa överdrifterna som den här filmen är sprängfylld av. Jag hade velat se något mer nedtonat, för det är inte kul att se hur Morran flyger genom luften efter att ha blivit träffad av en vattenstråle, eller att se duon krascha med ett flygplan. Det är för överdrivet, och för overkligt. Det blir en för stor distans mellan mig och dem.
Jag tyckte att en av den briljanta seriens allra största styrkor var hur den berättade sin historia genom små, små, detaljer som bara nämndes i förbifarten, och hur resten bestod av ett ”normalt” liv. Visst, Tobias körde lite crossmotorcykel i vardagsrummet då och då, men han var aldrig en sadist som med flit sände elchocker in i Morran. Det gör han här i en utdragen scen.
Jag ville verkligen gilla ”Morran & Tobias – Som en skänk från ovan”, och jag gick in med en positiv känsla och goda förhoppningar, men det kändes ganska snabbt att något var fel. Det skavde liksom. Vi skrattade inte därinne i biomörkret, för vi kunde inte relatera till det som hände på skärmen. Det här var inte en karaktärsstudie av två människor på samhällets kant, som serien, utan snarare en rätt osympatisk kavalkad av cirkuskonster och stunts.
Så var ska Morran och Tobias ta vägen nu? En till säsong av serien? Ett nytt försök på bio? Eller en för tidig pensionering? Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag röstar nästan på det sistnämnda. Jag känner mig plötsligt mätt.
Synd på så rara ärtor.