Det är svårt att säga om det är Thomas Newmans fantastiska filmmusik, som redan gått till filmhistorien, skådespeleriet, Adam Balls unika historia eller för den delen Sam Mendes säkra regissörshand som ger ”American Beauty” en alldeles speciell känsla. Antagligen en alldeles perfekt balans mellan alla sina komponenter och just em sammansmältning av det bästa amerikansk filmindustri har att erbjuda.
Om än mer av ett drama är det svårt att inte låta sig underhållas av den svarta humor som genomsyrar ”American Beauty”. Hur förortspappan Lester (Kevin Spacey) hanterar vad som skulle kunna liknas vid en ålderskris med medföljande ”gubbsjuka”, hans dotter Janes (Thora Birch) möte med den specielle Ricky (Wes Bentley) och inte minst frun Carolyns (Annette Bening) otrohet och trytande äktenskapstålamod. En familj lika skruvad som någon av Wes Andersons ”Royal Tenenbaums” men med en realistisk baksida som bådar om en katastrofal krock.
Visst är det ett intressant, man må nästan säga fördomsfritt, perspektiv som ”American Beauty” belyser. En där en äldre man smygfantiserar om en ung flicka, läs pedofili, där en medelålders kvinna hänger sig åt sin sexualitet, läs otrohet, där dottern bryter mot sin ungdoms stenhårda normer, läs utanförskap. Baksidan av den amerikanska drömmen som stavas mänsklig ensamhet, ifrågasättande och längtan.
”American Beauty” har en flerdimensionerad filmisk skönhet som förstärks tydligt av det otydliga, klippningen, fotografi och bildspel. Där inget återanvänds utan snarare förnyas med slipad fantasi och tanke. Något alldeles speciellt växer fram när komponenter av så hög kvalitet samsas på bästa sätt, något… ah, just det, njutning.
Att Alan Ball, Sam Mender, Thomas Newman, Conrad L. Hall med många fler lyckats med en total fullträff är inget du behöver Oscarsstatyetter för att bevisa, snarare ögon och ett hjärta.