Är vi avsedda att applådera gravplundringar för evigt? Vi sitter i moderna biografer utrustade med moderna bild- och ljudsystem som används för att projicera bilder av ett mediekonglomerats förflutna. När Michael Keaton äntligen återvänder i den kolsvarta manteln efter tre decennier är det som att filmen stoppas ett par sekunder för att lämna tid för applåder. Det finns såklart inget kreativt i sig att damma av fansens favoriter och stötta upp dem framför kameran igen, men i multiversernas epok finns det en känsla av att det är huvudrätten.
Bara förra året var det en stor motreaktion bland fans om ”Doctor Strange in the Multiverse of Madness” efter att alla onlineforum övertygade sig själva att filmen bara skulle vara ett angrepp av cameos och påskägg. Detta var återkomsten av filmskaparen som praktiskt taget skapade genrens moderna landskap och som bara några månader tidigare hade hans verk gravplundrat för att göra ”Spider-Man: No Way Home” till en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin. Antagandet var att ”Doctor Strange”-uppföljaren skulle vara nästa steg, men i stora delar var det helt enkelt bara en Sam Raimi-film, så hemskt.
Där ligger den centrala motsägelsen med ”The Flash”. Det måste sägas att när Andy Muschiettis actionpackade äventyr fungerar – fungerar det riktigt bra. Christina Hodson har levererat ett tät och strukturellt väloljat manus som erbjuder en smart nytolkning av den typiska ”origin storyn” och Muschietti har ett öga för kreativa actionsekvenser. Men samtidigt är det som att det inte skulle räcka, produktionen behöver också plundra DC:s bakkatalog och beväpna vår nostalgi för att gå i mål.
I ”The Flash” finner vi Barry Allen som, med hjälp av sina superkrafter, reser tillbaka i tiden för att försöka ändra sitt förflutna. Problem uppstår när hans inblandning i tiden drastiskt påverkar framtiden och nu riskerar att förinta världen. Grundidén till filmen kommer från serietidningen ”Flashpoint”, en populär story som tidigare fick en välgjord animerad filmatisering med ”Justice League: The Flashpoint Paradox”.
”The Flash” är stundtals tankeväckande och samtidigt totalt aningslös. Effekterna är fantastiska och samtidigt oroväckande dåliga. I dess tematiska kärna finns en varning om nostalgiöverbelastning – men samtidigt njuter filmen av den överbelastningen alldeles för mycket. Filmen känns delvis som en old school blockbuster med genuina känslor, men också som nästa steg i den nuvarande epoken av artificiella storfilmer som förlitar sig helt på franchisens tidigare succéer.
Prestationsmässigt är alla på topp. Michael Keaton förstår vilken röra han kliver in i men sätter aldrig en fot fel. Sasha Calle på samma sätt kastas in i en roll som inte ens verkar vara skriven för henne, Supergirl är en eftertanke men Calle gör det bästa av situation. Ezra Miller tar på sig rollen som två versioner av Barry Allen och gör ett riktigt bra jobb att urskilja dem på subtila sätt. Det är en prestation värd att undersöka, men inte lika mycket som hens personliga liv.
Det finns en starkare version av ”The Flash” som litar mer på sina idéer. Det är genuint smart att para ihop Barry Allen med en yngre version av sig själv. Det finns en välskriven känslosam story om att veta när det är dags att släppa taget. Det finns även en stark visuell metafor med spaghetti för att enkelt beskriva hur multiverser fungerar. Men filmens starkaste delar känns lite som ett förspel.
I studions tanke är huvudspelet nu att en armé av överarbetade och dåligt betalda visuella effektmakare tvingas visa upp artificiella versioner av det som en gång kändes så verkligt. Hoppet är att publiken ska applådera, men vad är det vi applåderar? Det finns en cynism i allt detta som motsäger den innerliga karaktärsresan som filmen också försöker berätta. Det är frustrerande för ”The Flash” kunde enkelt ha varit något speciellt.
Med det sagt är ”The Flash” fortfarande en extremt underhållande upplevelse som aldrig stannar och aldrig glömmer att vara rolig. Dwayne Johnson trodde att ”Black Adam” skulle förändra DC:s universum, men ”The Flash” är filmen som faktiskt gjorde det.
På många vis känns det som en avslutning som lämnar efter sig ett behov att se framåt – men bara tills filmen hotar med en sista tillbakablick. Är vi avsedda att applådera gravplundringar för evigt? Bara så länge det finns gravar att plundra.