En underhållande skröna

Paul Weitz är mannen som en gång i tiden, med broder Chris, lärde oss om amerikanska pajer och sedan har gått vidare mot att visa tecken på att bli en riktigt intressant filmskapare. I ”Cirque du Freak” målar han (på manus tillsammans Brian Helgeland, i sin tur handen bakom bland annat ”L.A. Konfidentiellt” och ”En riddares historia”) upp en häftig värld, ur litterär förlaga skapar han något eget.

Darren Shan (ja, författaren till böckerna döpte huvudkaraktären efter sig själv) är en ung grabb med fascination för spindlar och en bästa vän döpt till Steve vars framtid inte är lika vackert utstakad som hans egen. Darren och Steve lockas till en kringresande klassisk freak show, där Darrens spindelkärlek får de båda vännernas framtid att förändras för alltid när ett bett leder till en alldeles speciell deal, en vampyr behöver en assisten, och Darren får se sig själv förvandlad till halvvampyr.

Medan det här täcker ungefär första boken i trilogin som filmen baseras på, är det bara en del av filmen, och gissningsvis förklarar det varför ”Cirque du Freak” emellanåt har känns lite för hastigt berättad. Det är mycket information som ska berättas på kort tid och jag tänker att man nog borde skalat ner mer eller utökat speltiden eller gjort två filmer på en gång. De två sistnämnda alternativen är faktiskt vad jag skulle ha föredragit, för vad jag helst vill är att se mer.

Egentligen är informationsproblemet lätt att se över, det irriterande inte i längden dels på grund av ett par riktigt snygga lösningar i redigeringsrummet och dels på grund av allt som är bra runtomkring. Visst haltar dialogen ibland, det ska jag också erkännas, men ibland är också allt, och om något känns manuset svagare än vad det är (och det är inte svagt) för att skådespelarna verkligen är märkbart bättre. På gott och ont, antar jag. Det är en imponerande tung och stabil ensemble Paul Weitz har fått ihop, från duktiga men okända Chris Massoglia och Josh Hutcherson som Darren och Steve, till etablerade namn som John C. Reilly, Willem Dafoe, Ken Watanabe, Kristin Schaal och Salma Hayek med ännu flera i större och mindre roller, och med få eller inga undantag ger de sitt bästa och ser framför allt ut att ha förbaskat kul. Speciellt Reilly, ett inte helt väntat val, är en fröjd att skåda.

Vid ett tillfälle avbryts showen av moralister som påstår sig upprörda över att man exploaterar freaksen, när en av dem, gestaltad av Orlando Jones, frågar om moralisterna själva skulle vilja erbjuda han och hans gelikar husrum och arbete. Det är en intressant fråga och jag kan önska den ägnades mer tid, eller ägnades tid alls, men jag förstår också varför inte, det är inte alls den typen av film.

Vad ”Cirque du Freak” är, är en underhållande skröna som pinsamt nog går direkt till video här i Sverige. Pinsamt för att den säkerligen klarat sig bra på bio och pinsamt för den förtjänar hypen tonårskonkurrenten ”Twilight” fått.