Rocky-filmerna har hängt med ett bra tag nu. Det är snart 40 år sedan den första filmen om underdog-boxaren från Philadelphia kom ut, och sedan dess har vi fått följa hans väg i hela sex produktioner. Men nu har det gått nio år sedan ”Rocky Balboa”, och med Stallones snart 70 år på nacken så hade det bara varit fånigt att ge sig på ytterligare ”en sista match”.
Istället får vi stifta bekantskap med unge Adonis Johnson. Föräldralös och med en vana att lösa konflikter med nävarna hamnar han på ungdomsvårdsanstalt. Men allt ändras när Mary Anne Creed (Phylicia Rashad – nej men hallå, fru Cosby!) besöker honom för att berätta att han är resultatet av hennes make, boxarkungen Apollos, vänstrande.
I vuxen ålder efter en skyddad uppväxt hos Mrs Creed beslutar sig Adonis (Michael B. Jordan – ”Last Stop Fruitvale Station”) för att göra slag i saken – bokstavligen. Han lämnar Los Angeles för Philadelphia för att söka upp pappans största konkurrent och bästa vän, Rocky. Med knappt några professionella fajter i bagaget men ett arv som ingen kan bortse från blir han snabbt erbjuden att slåss mot de allra tuffaste av fighters.
Om man nu absolut känner sig tvingad att göra ytterligare en uppföljare i den här serien av filmer så är ”Creed” en värdig fortsättning av berättelsen. Trogna fans får sitt lystmäte både genom en formula som väl känns igen – underdog som ingen tror på och som blir utskrattad/utbuad kommer igen och visar vad han går för i den ultimata matchen – och genom en naturlig utveckling för en äldre Stallone i och med rollen tränare och mentor.
Det var absolut nödvändigt att använda sig av nytt blod den här gången efter ett halvt dussin filmer med ”Sly” i huvudrollen. Manuset är skrivet på ett smart sätt som förnyar samtidigt som det hyllar föregångarna. Och det absolut bästa Ryan Coogler (som skrivit manus och regisserat både ”Creed” och innan dess hyllade ”Fruitvale Station”) har lyckats med är kemin mellan den unge moderna Adonis och Rockys gamla gubbstrutt. Det är charmigt och hjärtevärmande att se hur de båda har att lära av varandra.
Men efter alla boxningsfilmer som gjorts så måste man ändå ställa sig frågan om det inte finns något annat sätt att utforma dem på än den väl beprövade mallen som introducerar huvudpersonen med något att bevisa, tar oss genom ett collage av träningssessioner till cool musik och avslutar det hela med matchen med stort ”M” där kameran närgånget fångar varje sprucket ögonbryn och svettdroppar som flyger vid knock-out. Ja, och så slänger vi in en liten kärlekshistoria också för att bryta av från allt testosteron.
Om du efter alla fantastiska recensioner i hemlandet väntar dig mer än så av ”Creed” så är du inte ensam. Tyvärr kommer sådana förväntningar att leda till en viss besvikelse. För trots alla förtjänster är det en film vi har sett många gånger förr.