”Pitch Perfect” kom som en blixt från klar himmel 2012. En pitch-slap i ansiktet, som filmens tagline löd. Jag blev förvånad över den extrema humorn som hela tiden togs till sin spets med Hana Mae Lees rollfigur som med viskningar berättar sjuka saker, helt ur sitt sammanhang. Ni som sett filmen vet exakt vad jag menar.
Jag blev positivt överraskad när nyheten kom att det skulle göras en uppföljare. Visst, filmen drog in en del pengar, men hur ofta satsar man på unika och vågade koncept i filmvärlden av idag? Mina förväntningar innan uppföljaren var därför höga. Uppföljare till komedier tenderar att använda samma knep för att nå till publikens skrattådra som första filmen, och när det kommer fler än en uppföljare blir det ofta tröttsamt (se: Baksmällan).
I ”Pitch Perfect 2” återvänder vi till Barden Bellas. Den här gången är de etablerade stjärnor som vunnit alla tävlingar sedan första filmen, men på grund av att älskade Fat Amy visat skrevet inför hela USA under ett uppträdande i Lincoln Center blir de diskvalificerade från alla möjliga framträdanden, förutom det stundande världsmästerskapet i Europa. Där väntar den stora konkurrenten Tyskland, som med hårda rörelser och tyskt manér utgör Bellas motpol.
Det märks att den första filmen blev omtyckt och respekterad. De första fem minuterna innehåller små inhopp från kändisar som Jimmy Kimmel, Paula Abdul, Morning Joe för att inte tala om paret Obama, som sitter i publiken i Lincoln Center. Folk vill helt enkelt synas i ”Pitch Perfects” sammanhang vilket är ett mått på första filmens succé. Farhågan att tvåan skulle återanvända skämt stämde tyvärr rätt bra, men det går inte till en överdrift.
Humorn är speciell, och kan säkert uppfattas som problematisk. Man använder sig av alibin för att kunna skämta om stereotyper, och det är inte okej enligt många. Men det fungerar, både första och andra filmen handlar om att skämta om att skämta om stereotyper. De komiska poängerna är ofta så pass dåliga att de blir roliga, och i min mening är det hela poängen med filmen. Det är kul att Fat Amy heter Fat Amy, för att det är ett banalt skämt om Amys utseende. Det är självklart inte roligt att skämta om människors utseende, ursprung eller läggning i stort, men om skämten med flit är dåliga blir det svårt att hålla sig för skratt. Det – är ganska smart.
”Pitch Perfect 2” är en feministisk film på många sätt. Dels för att den handlar om systerskapet som karaktärerna trots sina olikheter har med varandra. Det vidrördes i första filmen men utvecklades på ett mer intressant sätt i den här filmen, en riktning som kanske blivit tydligare på grund av att Elizabeth Banks regisserat. Det är även en feministisk film på pappret. ”Pitch Perfect 2” är regisserad av en kvinna och de fem-sex största rollfigurerna i filmen är kvinnor. Det är pinsamt ovanligt. Filmens huvudrollsinnehavare Anna Kendrick har gått ut vid ett flertal tillfällen och varit frispråkig kring att castingen i Hollywood-filmer helt är koncentrerad på männen, och att de kvinnliga rollerna anpassas utefter vilken manlig skådespelare produktionsbolagen väljer att använda. Det ska inte ens vara en fråga om en film klarar Bechdel-testet eller ej, och så är det i den här a capella-komedin.
Filmen når aldrig upp i samma klass som sin föregångare, men rekommenderas starkt till de som uppskattade den första filmen och vill ha en rolig stund på bio. Tyvärr blir det lite uppförsbacke när alla personligheter redan är etablerade. Auditions i första filmen var en av de stora behållningarna, ett moment som jag saknade den här gången. Nytillskottet Hailee Steinfeld, kanske mest känd från ”True Grit”, har en alldeles för ointressant story för att tillföra någonting. Det bästa i den här filmen är faktiskt Elizabeth Banks själv, som tillsammans med John Michael Higgins spelar kommentatorerna till a cappela-showerna. I deras konversationer visar filmen upp sin bästa sida, att den är inte är rädd för att skämta om misogyna män. Samma män som sitter på produktionsbolagen som finansierade filmen. Det är vågat och viktigt.