”Jordbävningen” är en fristående fortsättning på ”Vågen”, men har man sett den kommer man uppskatta hur finurligt uppföljaren knyter an till föregångaren genom öppningsscenen, där Skavlan intervjuar Kristian (Kristoffer Joner) året efter tsunamin. Kristians fru Idun (Ane Dahl Torp) ger honom en kram bakom kulisserna innan han ska ut på scenen, men han ser inte glad ut…
När berättelsen raskt hoppar fram ytterligare ett par år i tiden börjar vi förstå varför. En äldre, skäggigare, och slitnare Kristian med skakiga händer möter sin dotter Julia (Edith Haagenrud-Sande) vid färjan. Han bor nu i Geiranger utan familjen, och hon är där för att hälsa på. Men Kristian mår inte bra, och har svårt att klara av att ha människor runtomkring sig, även om det bara är hans egen lilla dotter.
Hela Kristians uppenbarelse är en vision av ångest. Detta bankas envetet in under första halvan av filmen, och får den att kännas mer som ett osubtilt skandinaviskt relationsdrama än den actionfilm vi förväntar oss. Men så har också regissören John Andreas Anderson siktat på ett karaktärsdrivet skådespel, står det i pressutskicket. Han vill få publiken att verkligen uppleva ett Oslo i kaos, och förstörelsens inverkan på den lilla familjen.
Den lilla familjen är alltså fortfarande Kristian, Idun, Julia och Sondre (Jonas Hoff Oftebro), som porträtteras av samma skådespelare som i ”Vågen”, men frun och barnen bor nu i Oslo. Norge är ju det mest jordbävningsaktiva området i Nordeuropa, och Oslo-regionen har i verkligheten redan drabbats av en stor jordbävning år 1904. Men skulle det hända idag finns där fler människor och större byggnader. Skadorna skulle bli mer omfattande, och ingen kan säga när det kommer ske igen.
Det är ett skrämmande framtidsscenario som målas upp, särskilt som det alltså skulle kunna ske på riktigt. Frågan är dock om institutionerna skulle vara såpass långsamma med att reagera som i filmen, särskilt om en stor tsunami ödelagt delar av landet bara några år innan?
Här är det ännu en gång Kristian som ligger steget före med att upptäcka varningssignaler, och försöka få den tröga omvärlden att vakna upp. Även om jag gillar hur handlingen speglar första filmen, gör likriktningen också att man känner sig mindre engagerad. Filmen följer de upptrampade spåren, men jag tycker nog inte att den gör det riktigt lika berättarskickligt den här gången… ”Jordbävningen” har också fler element av melodrama, där den motvillige hjälten måste rädda världen på bekostnad av den egna lyckan och egna familjen, som han försummar medan han lider, ackompanjerad av sentimental musik.
Men Anderson är, precis som ”Vågen”-regissören Roar Uthaug, riktigt duktig på cliffhangerscener! När filmen väl tar fart sitter man där med andan i halsen, och diverse kluriga vändningar i handlingen håller uppmärksamheten på topp. Dessutom är katastrofscenerna riktigt snyggt gjorda, men så började också Anderson sin bana som kameraassistent åt vår legendariska cinematograf Sven Nykvist.
”Jordbävningen” når alltså inte riktigt upp till föregångarens nivå, tycker jag, men är fortfarande en bra, spännande och sevärd film. Så spänn fast säkerhetsbältet och åk med! Adrenalin utlovas!
