Istället sitter jag och funderar på om anledningen till att jag inte kan relatera till historien är för att jag är vuxen, samtidigt som jag känner att de minsta barnen nog kan bli både rädda av läskigheterna och även vara för små för att tycka om det tunga allvaret i berättelsen. Men så har nog regissören Spike Jonze, som tidigare fått in fullträffar med ”I huvudet på John Malkovich” och ”Adaptation” siktat på en lite äldre publik. Bland annat så har huvudpersonen gjorts 3-4 år äldre i filmen än i boken.
Framför allt är det den pessimistiska realismen som blir för mycket. Filmen börjar i den verkliga världen där 9-åriga Max (nykomlingen Max Records som förvisso gör en strålande insats) härjar runt. Han jagar familjens hund, vrålar som ett monster, startar snöbollskrig med sin storasysters killkompisar och blir ledsen när det leder till att hans snökoja förstörs. Arg går han in och saboterar systerns rum. Senare en kväll när den frånskilda mamman har sin pojkvän över får han ett utbrott som slutar med att han biter henne hårt i axeln och sedan förtvivlat springer ut i skogen.
Det är härifrån han förflyttar sig till sin fantasivärld där ”De vilda” lever. Varelserna som älskar att förstöra saker, likt Max, gör honom till kung. Men Max styre blir inte helt lätt. Alla är inte nöjda och glada och de älskar honom inte villkorslöst.
Visst finns det botten och djup i historien som behandlar hur svårt och förvirrande det kan vara att vara barn. Men trots att det ibland är tänkvärt och nästan hela tiden trovärdigt blir filmen aldrig engagerande.
Max är så aggressiv utan att egentligen vara illa behandlad, vilket skulle kunnat väcka publikens förståelse på ett annat sätt. Speciellt framstår mamman (Cathrine Keener) som full av kärlek, även om hon inte har tid med Max hundra procent av tiden. Visst är det inte orealistiskt att en 9-åring kan känna sig orättvist behandlad även om det inte finns någon anledning, men för mig fungerar upplägget dåligt för att skapa någon sympati för Max och hans utåtagerande.
Det blir inte bättre av att hans sätt följer med honom in i fantasivärlden där han helst fortsätter att vråla och leka krig. Återigen, säkert väldigt realistiskt för vad en 9-åring vill – vilket var vad Spike Jonze försökte uppnå – men det är uppenbarligen ingen historia som jag behöver se på bio. Varelserna Max möter ger ingen respit – de grälar som jobbiga par och är elaka mot varandra. Visst förstår man att de olika monstren representerar Max personlighetsdrag, men det gör ju inte saken bättre när de ändå är tjuriga och ointressanta hela högen. Den enda karaktär som faktiskt lyckas väcka några känslor är den ömtåliga geten Alexander, som ingen annan lyssnar på.
Det är svårt att inte låta tankarna vandra till den senaste film jag såg om ett barns flykt från verkligheten in i en fantasivärld och självklart drar ”Till vildingarnas land” det kortaste strået när den jämförs med oerhört vackra, vemodiga och hjärtskärande ”Pans Labyrint”. Jag hade förstås inte velat att Spike Jonze försökte sig på en kopia av den, men jag kan bara notera att alla de känslor som ”Pans Labyrint” framkallade, förblir här orörda.
Nu är förstås den spanska Oskarsvinnaren långt ifrån en barnfilm, men även ”Till vildingarnas land” gör anspråk på en vuxen publik. Jag tror den hade tjänat på att helt försöka rikta sig till dem den passar bäst, 7-10-åriga pojkar. De kan säkert känna igen sig i Max frustration och fascineras av tanken på att få vara kung i sitt eget rike. Som vuxen hade jag behövt några förmildrande omständigheter för att vilja titta på en bråkig unge i 1 timme och 40 minuter.
