Enkelt, intimt och riktigt spännande

Många filmskapare hittar snabbt sin nisch och kör på det spåret. Även de flesta av våra största regissörer gör ju oftast liknande filmer i pålitlig stil. Varför ändra ett vinnande koncept? Men ibland kommer nytt, fräscht blod som vågar testa olika varianter.

André Øvredal filmdebuterade med den unika, norska Found Footage-rullen “Trolljägarna”, en ljuvlig kombination av skogskräck, svart humor och vrålsnygga specialeffekter, och det dröjde såklart inte långt innan Hollywood knackade på dörren.

Den väntade uppföljaren hade varit något liknande eller större, med stora och högljudda effekter. Men icke. Med “The Autopsy of Jane Doe” tar Øvredal ett enormt kliv bortom mörka skogar och jättemonster för en lika intim som intensiv karaktärsbaserad skräckthriller.

I fokus är inte längre själva hotet, som trollen i “Trolljägarna”, utan rollfigurerna som hotas. Även om det i detta fall okända hotet är ständigt närvarande så är det huvudpersonerna vi lär känna, bryr oss om och följer under en stormig natt.

Tony (Brian Cox) och hans son Austin (Emile Hirsch) är obducenter och tar emot vad de tror är ett rutinjobb, ett oidentifierat kvinnolik (Olwen Kelly). Men vi vet redan att något är fel – mordplatsen var suspekt. Och snart upptäcker våra intet ont anande hjältar att något inte alls stämmer…

Det är ett eggande mysterium där lager – ibland bokstavligen – skalas av stegvis samtidigt som spänningen trappas upp. Manuset av långfilmsdebuterande Richard Naing och Ian B. Goldberg (“Once Upon a Time”, “Dead of Summer”) är simpelt men desto mer skrämmande och smart. Det utnyttjar den begränsade miljön väl och tillsammans med Øvredals ärliga regi skapar det en annorlunda, oförutsägbar filmupplevelse som leker med såväl publikens som karaktärernas tankar och känslor. Titelliket är mer än bara ett lik – det blir en lika viktig karaktär i dramat och dessutom en symbol för något större.

Vissa kan ha svårt att svälja twisten, särskilt då den erbjuder ett personligt perspektiv och tolkning. Personligen tycker jag den håller och skildrar intressanta delar av såväl historia som nutid.

Cox och Hirsch närvaro ger också filmen ett ordentligt lyft. Få skådespelare hade haft svårt att lyckas röra sig med så “vanliga” karaktärer i sådant litet utrymme och få motspelare men de ror galant filmen i hamn och bevisar återigen att de är två av Hollywoods mest intressanta och underskattade aktörer.

Det är en liten, enkel men spännande film som inte lär passa de mest blodtörstiga skräckfansen men erbjuder något nytt och fräscht inom genren. Øvredal bevisar att han mer att erbjuda och med dessa två pärlor i bagaget är det bara att med höga förväntningar invänta nästa.