Nästan fyra år och en hel pandemi har gått sedan vi såg röken av vår magizoolog Newt Scamander (Eddie Redmayne), och alla de magiska varelser som han förvarar i sin alltid lika expanderbara koffert. Historien vi nu får följa tar vid där en ondsint Grindelwald (som numera spelas av Mads Mikkelsen) återigen manipulerar sig framåt för att förgöra allt i sin väg och i sin iver att nå världsherravälde. Vid sina sida har han sin nickedocka Credence (Ezra Miller), en plågad själ som i slutet av föregångaren avslöjades även han vara en bortglömd Dumbledore.
De finns de som vägrar spela efter Grindelwalds pipa, och främst av dem alla är den unge Albus Dumbledore (Jude Law). Den pillemariska, välklädda Dumbledore – som vi får kalla Albus, nu när det vimlar av Dumbledores – blev vi redan ny-introducerade för i föregångaren “Grindelwalds brott”, och i del tre så det det mycket riktigt som titeln antyder fokus på Dumbledore-familjen och alla deras hemligheter. Hemligheter, som de kanske måste ta och avslöja nu för att kunna ta sig levande ur den här historien.
Det är en brokig skara som ska ta sig an att försöka stoppa Grindelwald från att genomföra sina onda planer kring massförstörelse, utrotning och allmänt diktatorskap. Förutom Newt hittar vi återigen hans bror Theseus (Callum Turner) mugglaren Jacob (Dan Fogler), samt professor Lally (Jessica Williams) i en större roll som allvetande följeslagare. Noterbart frånvarande är däremot Tina (Katherine Waterston) som nu reducerats till några få cameos. Kanske fick hon helt enkelt inte plats bland de herrans många karaktärerna och sidospåren som vi nu följer.
Det på förhand mest omsusade castingvalet att byta ut Johnny Depp visar sig vara en kristallklar förbättring. Vår nordiska skurkexpert Mads Mikkelsen gör sin tolkning av den sluge Grindelwald med bravur, och han blixtrar specifikt till i de scener som han och Albus har på tu man hand. Av någon anledning blev Albus Dumbledores sexualitet en het potatis när författaren J.K Rowling, utanför historierna, berättade att hon alltid haft Albus i åtanke som homosexuell. I “Dumbledores hemligheter” görs det snabbt klart att den här historien handlar om mer än kampen mellan gott och ont, den handlar om en gammal kärleksrelation. De bådas bakgrundshistoria simmar då och då genom tillbakablickar upp till ytan, där det förklaras att deras blodspakt sinsemellan förbinder dem för alltid, vare sig de vill eller ej.
Den numera trilogin “Fantastiska vidunder” har haft en lite oturlig resa, och har haft svårt att hitta en väg ut ur skuggan där den har hamnat i – “Harry Potter”-universumet, som nog inte behöver någon närmare presentation. Spin off-seriens första film, enkelt titulerad just “Fantastiska vidunder och var man hittar dem” var en spännande inblick i den amerikanska trollkarlsvärlden likväl som i mugglarvärlden, utspelat bland kulisserna av ett vackert 1920-tal. Uppföljaren “Grindelwalds brott” nådde aldrig till samma höjder utan valde att gå en bistrare, aningen mörkare väg; något som inte riktigt föll i smaken varken hos kritikerna eller hos publiken.
Det ska understrykas att “Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter” hämtar hem mycket som var en besvikelse i “Grindelwalds brott”. Förutom att föregångaren var rörig och något avslagen så saknade den i mångt och mycket det som jag tycker serien faktiskt ska handla om – magiska varelser och vidunder. Det kan därav med glädje då meddelas att i “Dumbledores hemligheter” cirkulerar historien kring ett mindre, rådjursliknande djur som kallas quilin – en av de mest oskyldiga, och ärliga varelser som finns. Det urgulliga, bambiliknande djuret ska kunna se igenom lögner, så inte helt oväntat är det då många trollkarlar som vill dra i den stackars lilla varelsen.
Bländande vackra panoramavyer över landskap och intensivt sprakande trollkarlsdueller, ja, det får vi definitivt njuta av i “Dumbledores hemligheter”. Det som sticker till hos mig är däremot avsaknaden av en lagom dos humor. I sin iver att skapa mörk, skrämmande stämning så trillar den här underfundiga, enkla humorn bort som vi alla kommer ihåg från vår uppväxt med Harry Potter. Karaktären Jacob Kowalski ska återigen vara vår “comic relief”, men han är dåligt understödd av sina kompanjoner och blir därmed inte bara utanför på grund av att vara mugglarfödd – han blir även den enda någorlunda humoristiska karaktären. Att han som mugglare dessutom obehindrat skulle få ‘hänga på’ alla sorters magiska händelser och uppdrag – han får till och med en stav! – det köper jag inte riktigt heller.
“Fantastiska vidunder” har alltid varit en välkommet vuxnare variant av den “Harry Potter” vi är vana vid. Det är nästan som att filmens tunga sociopolitiska teman vi följer är direkt riktade mot de uppvuxna barn och unga vuxna som en gång i tiden slukade allt med Harry Potter som de kom åt. Problemet kan ju dock vara då att just de numera vuxna Harry Potter-älskarna vill ha en paus från sitt vanliga, tråkiga liv just för att dyka ner i en magisk fantasivärld – inte titta på en till film om hur deppigt det riktiga livet kan vara.
Filmmagi är inget man bara trollar fram, det vet ju varenda kotte. “Dumbledores hemligheter” är en lång film, men där pusselbitarna ändå hittar rätt under filmens många intensiva minuter. Någonstans här i sin tredje installation har ändå “Fantastiska vidunder” hittat sin egen identitet med sin egen takt och en egen storyline. Lillebrorskomplexet till trots, så väljer den ändå nu att ge sig iväg i sin egen riktning och med sina många karaktärer. Trots en lite väl invecklad plot så faller allt på plats i den tredje akten av filmen – som avslutas med buller och bång.
Fler recensioner:
”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” (2016)
”Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott” (2018)