Episkt västerndrama om en mörk amerikansk tragedi

”Killers of the Flower Moon” är baserad på romanen med samma namn av David Grann. Även om dramaturgin och fokuset i filmen avviker något från boken, fungerar berättelsen utmärkt även i detta format. Det är verkligen en makaber historia med verklighetsbakgrund, som vi här respektfullt får ta del av. Och jag blir lite förfärad av tanken att den är så okänd. Men därför också glad, att den nu får uttrymmet i en mästares verk. 

Detta är som sagt en westernhistoria som blandar true crime med gangsterfilmstroper. Filmen utspelas i Oklahoma på 1920-talet och handlar om hur medlemmarna ur Osage-stammen mördades en efter en, inför blundande poliser. Stammen hade tack vare oljan på deras tilldelade marker blivit de rikaste människorna på jorden, och var plötsligt villebråd för den girige vite mannen. Ernest (DiCaprio) åker till Osage för att jobba för sin onkel Bill (Robert De Niro) som kallar sig King. Bill är den som håller området i skräck, som också samtidigt är den som tröstar i motgång. Ernest förälskar sig i Molly, som är dotter i en av det rikaste familjerna. De gifter sig, påhejade av Bill, som dock är lycklig över äktenskapet av helt andra än hederliga anledningar.

”Killers of the Flower Moon” är en film med extra allt. Det serveras både en aktionladdad och blodig mordmassaker, men också romantik, samtidigt som filmen riktar vår blick på en djupt tragisk historia som för sällan berättas. Och det märks att ämnet ligger Scorsese varmt om hjärtat. Han ger liv till en berättelse om tillit, svek och resultatet är en fullständigt absorberande upplevelse. Det finns dessutom en nerv och ett slags vemod i hans skapande. Som att detta nästan sammanfattar hela hans ett livsverk. Allt ska verkligen med och det är mycket, men ändå håller det utmärkt ihop. 

I huvudrollerna ser vi Robert de Niro och Leonardo DiCaprio, och ingen av giganterna  gör mig besviken. Det är en enorm fröjd att se dem verbalvalsa, med precis rätt ansiktsuttryck. De spelar män med moralen fullständigt på sniskan, men lyckas ändå få mig att emellanåt motvilligt ömma för dem. Även Lily Gladstone har en vibrerande närvaro som känns nästan lite utomjordisk. Hon gör Mollie med stor värdighet och ett lugn som är beundransvärt. Det finns en ton av skam i hennes blick för att hon inte lyckas göra något åt sin situation, men hon höjer sig hela tiden över det hemska eländet som omger henne.

Sammanfattningsvis så är detta ett mäktigt och många sätt klassiskt Scorsese-verk. Det handlar om manipulation, korruption och spridande våldsepidemier som förpestar våra samhällen. Men i kärnan finns också ett drama om kärlek, och om tillit, men även svek. 

Han är tydligt ovillig att sätta saxen i sina filmer, den gamle Scorsese. Och även om det inte här blir långtråkigt med en speltid på närmare 210 minuter, så hade ”Killers of the Flower Moon” med fördel kunnat kortats av något. Om inte annars, så för att fler skulle se den. Filmen är tveklöst värd sin publik, men att sitta framför något i över tre timmar är sällan motiverat och riskerar att skrämma bort en del. Det hoppas jag inte händer, för detta bör ni se.