Island är kanske inte det första som dyker upp i huvudet när man tänker på en högteknologisk framtid. Det lilla öriket är det närmaste det fornnordiska vi kan komma på den här sidan millenniet. Landet där vulkaner och varma källor är vardagsmat och de öppna vidderna inte tar slut så långt ögat når. I Netflix senaste islandsproducerade satsning står just en av dessa vulkaner i centrum.
Vulkanen Katla långa utbrott av rök och aska har fått den närliggande byn Vik att evakuera samhället. Endast ett fåtal personer stannade kvar för forskning och underhåll. Märkliga saker är dock i görningen och Katla står i händelsernas centrum. Ur rökmolnen kommer det återvändare, täckta av aska. Folk som varit borta i år eller decennier och vars återkomst ställer till med förvirring för de få kvarvarande i Vik. Stumma i början, tar de ton och alltmer plats i invånarnas liv med dramatiska effekter som följd.
”Katla” nöjer sig dock inte med det beprövade greppet att väcka döda människor till liv (ett grepp som blivit en egen genre i serier som ”The Returned”, ”Glitch” etc). Här får människor ställas inför det ultimata dilemmat – att möta en identisk version av sitt yngre jag som har samma minnen och känslor som man hade vid denna svunna tid. Bland ”återvändarna” finns svenska turisten Gunhild (Aliette Opheim som gestaltar en yngre och äldre version av sig själv) som 20 år tidigare arbetade på det lokala hotellet och hade en romans med byns vandringsguide Tór. Strax efter återvänder även Åsa, en ung kvinna som försvunnit spårlöst ett år tidigare och är syster till Grima som tillhör byns räddningspersonal.
Grima är seriens centralfigur – det är kring henne och Björn Thors geolog Darri det mesta utspelar sig. ”Katla” vågar friskt och satsar på nykomlingen Gudrun Eyfjord som gör en barsk och nertonad tolkning av den unga kvinnan. Möjligen är det lite för lågmält för att riktigt gestalta omfattningen av de dramatiska händelserna kring henne. Men det är också lite av charmen – seriens upphovsmän tar inte i så att man spricker. Här låter man händelser ta sin tid och spänningar byggas upp – den som förväntar sig en actionspäckad science fiction får fylla sitt lystmäte annorstädes. Eyfjord är uppbackad av några av Islands mest välmeriterade skådespelare – med ansedda Ingvar Sigurdsson och Þorsteinn Backmann i spetsen – som ger nyanserade tolkningar av komplexa roller.
Den ständiga osäkerheten kring dubbelgångarnas mål håller oss tittare på halster och ingjuter oss i samma skräckblandade fascination som Viks invånare – varav de som träffar sin dubbelgångare är (ganska naturligt) de mest misstänksamma. Jag vill inte gå in på handlingen för mycket – men generellt får den långsamma uppbyggnaden utdelningar som känns genomtänkta och tillfredsställande.
En särskild eloge ska ges till seriens författarteam som inte fallit för frestelsen till ständiga återblickar utan låter händelserna utspelas i Vik (förutom några småscener i Sverige med Valter Skarsgård som spelar Gunhilds handikappade son). Det innebär inte att man undviker att skriva publiken på näsan fullt ut – det finns vissa ögonblick då backstoryn förklaras i dialogerna på ett väl övertydligt sätt.
Men i stort är ”Katla” en livfull satsning med lokalfärg och självförtroende. Här finns bra skådespel och potential till att hålla för flera säsonger framåt. Personligen hade jag nog gärna sett att man tagit ut mysteriesvängarna lite mer i foto och musik – särskilt när man marknadsför serien som ett sci-fi ett mysterium. Men vem vet – det kanske kommer framöver. Det här är ju trots ett långsammare, mer måttfullt utbrott. Jag vill se vad som stiger upp ur askan i nästa säsong.