Hur fortsätter man på en filmserie utan sin huvudperson? ”Black Panther”-uppföljaren har det omöjliga uppdraget att hitta en väg framåt utan Chadwick Boseman, skådespelaren som dog i cancer bara 43 år gammal. Han hade då spelat T’Challa aka Black Panther i tre Marvel-filmer och blivit ett populärt tillskott.
Regissören Ryan Coogler hittar en lösning som känns både naturlig och respektfull. Black Panther är inte en person, det är en symbol för hopp, trygghet och gott ledarskap, och en mantel som kan gå i arv till nya generationer. Någon annan kommer så småningom att få ta över dräkten och ansvaret som kommer med den (lagom till slutstriden låter rimligt) men först är det dags att ge T’Challa ett värdigt avsked.
I filmen förklaras hans död med en plötslig sjukdom i första scenen, innan vi hoppar fram ett år i tiden. Hans syster Shuri förbannar sig själv för att hon inte lyckades hitta ett botemedel i tid.
Sorgen efter T’Challa är påtaglig och speglar på alla sätt också verkligheten. När karaktärerna sörjer sin ledare, bror och son förstår man att skådespelarna har nära till de känslorna. Marvel-loggan i början kommer utan den pampiga musiken, och klippen som fladdrar förbi visar alla samma ansikte. Filmen är lika mycket Marvel-familjens homage till Boseman som ett sätt för fansen att samlas och ta farväl.
Visst har Boseman lämnat ett stort tomrum efter sig. Shuri är inte lika intressant som karaktär och Letitia Wright inte en lika karismatisk skådis, men ändå knuffas hon in i huvudrollen – och gör det bästa av en tuff situation.
Men samtidigt är det orden ”Wakanda Forever” som dominerar på affischen, inte ”Black Panther”. Ett tydligt tecken på en optimistisk nystart för nationen, och för franchisen. Filmen behöver hitta en egen väg att fortsätta framåt, och det gör man genom att ställa kvinnorna i Wakanda i rampljuset. Här finns, förutom techgeniet Shuri, även drottning Ramonda (en briljant Angela Bassett får ryta till i några starka scener) och krigarstyrkan Dora Milaje med Okoye (Danni Gurira) i täten.
Samtliga får fullt upp när antagonisten för stunden, Namor, dyker upp ur havet. Med sig har han en armé som ser ut att komma direkt från planeten Pandora och hamnat i fel film. Namor och hans folk har levt under vatten i århundraden och hållit sin existens hemlig för omvärlden. Nu är de arga. En lättglömd konflikt kretsar kring värdefullt vibranium, supermetallen från rymden som kan bli farlig om den hamnar i fel händer. Wakanda och Talocan har den – andra nationer vill åt den. Vibraniumet måste skyddas till varje pris. Namor håller med, men lutar åt mer radikala metoder.
Tenoch Huerta (”Narcos: Mexico”) spelar sin roll återhållsamt men med inlevelse, som gör även en bitter 500-årig mutant till en nyanserad och trovärdig rollfigur. Det är hårfina skillnader som gör en allierad till en fiende, och frågan är om Wakanda lyckas hitta en diplomatisk lösning på problemet… eller om de ska göra upp i en actionpackad fight under filmens sista halvtimme?
Det är en rätt enkel story som får utspela sig över en generös speltid. På 2 timmar 40 minuter är ”Wakanda Forever” en av Marvels längsta filmer hittills. Och även fast det inte händer så värst mycket blir det aldrig tråkigt. Det är ganska skönt att scenerna får ta sin tid. Sorgen, saknaden och ovissheten inför framtiden som präglar historien får ta utrymme. Filmen känns ovanligt mogen för att vara Marvel. Politik blandas med andlighet, afrikansk kultur krockar med omvärlden, allt inramat av häftig sci-fi och snygga miljöer.
Men den som söker full fart och spänning kan bli besviken. Actionscenerna är relativt få, och det finns knappt plats för vitsiga skämt, om man inte räknar Julia Louis-Dreyfus gästspel som bitchig CIA-höjdare. ”Veep”-stjärnan introducerades i rollen i någon av de hundra Marvelserier som rullar på Disney+ och är i MCU för att stanna.
En annan spännande nykomling är tonåringen Riri Williams, tekniskt underbarn som byggt sig en egen Iron Man-dräkt. Mer av henne i kommande tv-serien ”Ironheart”, och även Wakanda ska vi få återbesöka i en framtida serie.
Fler ”Black Panther”-filmer är nog bara en tidsfråga. The show must go on. Även när stjärnan har dött.